the riddle
Jag tänker ofta att jag sett och känt allt, varje människa och varje liten känsla som finns i alla hörn och kanter. Sedan möter jag dem igen, gång på gång och blir alltid lika överväldigad över att det aldrig känts såhär förut fastän det har gjort det. Men inte på riktigt samma sätt som innan bara. Visst är det säkert självklart, ingenting är likt det andra och det kommer alltid att finnas saker som är obekanta. Jag tänker bara att jag någon gång borde lära mig att känna igen saker och också att handskas med dem därefter. Svåra saker behöver det möjligtvis inte vara, bara mer att det som händer är lika självklart som att det alltid doftar speciellt men så väldigt bekant från asfalten när det regnat.
Men nej, ingenting är nog precis likadant hela tiden och någonting mer får vi alltid ut av saker om vi bara känner lite extra. Jag försöker att inte tänka för mycket på hur det var förra gången när liknande saker hände eller om situationer blir likadana som de blivit förut. Kanske är det hela bra. Tänk om jag nu kände igen allting och alla de där sakerna som jag aldrig kommer att beskriva så mycket närmre blev precis som de blivit innan. Det hade varken varit roligt eller intressant. Möjligtvis roligt kanske, men bekanta saker blir ofta väldigt tråkiga i längden och det är någonting jag tror att vi alla kanske ska akta oss lite för. Jag tror och jag hoppas att jag alltid kommer att vilja ha lite lite mer av allting som går att få någonting mer utav. Hur ska vi annars kunna drömma om större saker eller skratta högre än innan?
