Jag sitter och lyssnar på Hardcore superstar. Detta påminner mig otroligt mycket om hur vi åkte ner till Tylösand om natten förra sommaren och stannade på var och varannan mack och köpte kaffe. Det smakar nästan kaffe när jag hör den här musiken.
Jag vill tillbaka när jag hör, men jag vet att det är alltid så. Man vill alltid tillbaka till ögonblick, stunder och upplevelser. Men att icke glömma är att det kommer dyka upp tusen till av alla dessa saker.
Idag har vi stekt på Karins brygga. Tänk att vi fortfarande sitter där, tre år efter att vi slutade nian. Nu tar Karin studenten om nästan en dag och vi om nästan fem. SJUUUUUUKT!
MEN! Jag är så glad. Glad glad glad glad glad! Nu ska jag och Karin gå till vårt alldeles egna favoritställe. :)
Jag kommer alltid älska den här staden. Det är något speciellt med den och nu när sommaren börjar slå ut så doftar det syrener och andra blommor i hela Mariefred. Det är på något vis som att Mariefred inte bryr sig om bilarnas avgaser och alla människors höga röster. Det silas bort och kvar på ytan finns endast blommor och gamla vackra hus. Det är alltid så tyst, men inte så tyst så att det blir skrämmande.
Jag vet var varje människa bor, på vilken gata, vilka grannar den har och vilken färg ytterdörren är målad i. Att gå in på Ica är som att öppna en skvallertidning, och där träffar man både människor man vill heja på och personer man ofrivilligt hejar på därför att man känner sig tvungen. Om kvällarna vet jag var folk befinner sig, men det tar ett tag att förstå det, därför att på ytan verkar den här staden så oskyldig och tyst.
Jag vet vad människor tycker om mig, på gott och ont. Vissa förnekar det, vissa står för det och en del har ingenting att förneka. Jag antar att det blir så, när man gått i samma skola i nio långa år och endast levt sin ungdom tillsammans med så få andra. Intriger kan inte undvikas helt enkelt.
Människor här kommer och går, vissa försvinner och vissa stannar. Men jag tror ändå att alla på något vis alltid kommer att komma tillbaka hit. De vill komma tillbaka till människor man en gång kände, hus man bott i och framförallt platser där man upplevt saker på.
Man måste tänka sig för innan man gör något här. Man måste till och med tänka sig för innan man egentligen inte gör något. Det är nog därför jag så intinsktivt känner att jag måste härifrån. Kanske inte nu, kanske inte om ett tag, men absolut inom en viss tid.
Därför att här rör sig aldrig tiden. Saker man har gjort kommer alltid vara ihågkomna, människor som hatar en av någon eller ingen anledning kommer alltid att göra det. Hur mycket man än försöker förändra något, så kommer ingenting någonsin att förändras här.
Luften kanske verkar frisk och ren, husen kanske är vackra och staden kanske verkar fridfull. Men om man skrapar på ytan här så finns det så mycket som alltid kommer att vara som det har varit.
Om en orkan plötsligt rörde till den här staden skulle alla först gråta över bortblåsta saker, men sedan tror jag att de flesta skulle inse att allt inte alltid är som man trott. Och det skulle vara nyttigt, för oss alla.
Halloj! Ingen rast ingen ro, ja så kan man ju mycket väl uttrycka tillvaron som just nu. Men jag gillar det. Faktiskt börjar jag känna igen mig själv lite från när jag var yngre och roligare. Typ när vi slutade nian. Det känns ungefär så just nu. Kanske har något att göra med att vi snart ska sluta ännu en gång, vad vet jag.
Igår så var det en rolig kväll med en massa roliga uppdrag, dans och allt sådant. Idag blir det uppdrag Pistol.
Var lugna, det är verkligen inte så farligt som det låter, utan mest ännu ett fyndigt namn skapat av de ännu fyndigare Snax.
Nåja, här blir inget gjort. Jag har tappat bort min käraste ägodel, mobilen. Vet inte hur jag ska klara mig utan att få röra tummarna i takt med mina älskade sms.
Jaja, förändringar kan vara nyttigt. Beroenden är aldrig bra, egentligen.
Likt en blomma på mitt rum börjar denna blogg torka ut....... Det kanske inte märks så väl, men min inspiration är i botten. Jag funderar över vad jag ska skriva om. Det är nästan så att jag tänkte infoga en liten rolig lista här.
Eftersom att jag har blivit en sådan mogen och ej fördomsfull person, så skulle det inte vara något fel av mig alls. Inte alls......... En liten oskyldig lista....... En kort.....
NEJ. Aldrig.
JAG TAR STUDENTEN OM 11 DAGAR! Idag var rektorn och berättade om den stora dagen. Jag och Emma blev tårögda. Petra med men det var ingen ovanlig syn. Men är okej P.
Framför mig har jag några roliga dagar med bla. en pistolkupp, tavelfix och sommarfest.
Jag drömde om då, drömde om nervpirrande musik och mjuka nätter. Jag låg i snön ute på gräsmattan och tittade upp i himlen, och allt åkte runt, runt, runt. Stjärnorna bildade fyrverkerier som gnistrade mer än dina ögon, och snön föll lika lätt som ditt skratt passade i mina öron.
Jag sa att jag vet inte varför men jag återvänder alltid hit, och du sa att det borde vara förbjudet för din egen skull att ens kunna närma dig det här.
Men vi var ju ändå där och stjärnhimlen blev ljusblå och solen bländade oss i ögonen så att vi var tvungna att blunda. Och fastän jag blundade så såg jag fortfarande konturerna av ditt ansikte, och när jag öppnade dem så smälte konturerna in med dina bruna färger och blå ögon.
Jag hade bara nattlinne på mig men du sa att så länge jag ligger här så kommer du aldrig att frysa, och jag trodde dig, men frågade, -vad ska jag göra när du går? jag tror inte att jag kommer att orka gå in i värmen då.
Jag vet inte, sa du. Inte jag heller, svarade jag.
Och när drömmen långsamt började avslöja verkligheten, så vaknade jag omgiven av tusen värmande solar. Men det fanns ändå inte riktigt någon som var tillräckligt varm. I alla fall inte tillräckligt varm för mig.
Dålig uppdatering jag vet. Dock tror jag att det är alldeles för mycket runt omkring och här och var för att hinna skriva ner det i ord. Eller att ens kunna få ner det i ord.
Men sammanfattat så är jag så himla glad faktiskt. Jag läste någon insändare i en tidning om en tjej som inte hade några vänner och blev avundsjuk när hon såg två vänner gå arm i arm på stan. Tänk att aldrig få uppleva den känslan? Att aldrig få bekräftat att man är älskad och omtyckt. Att aldrig känna att man är så trygg med vissa människor att man kan vara precis så mycket sig själv som man vill. Och att heller aldrig, aldrig behöva oroa sig över att någon ifrågasätter den man är genom skitsnack och dumma ord. Jag kan utan tvekan säga att jag har de bästa vännerna i världen. Er kan faktiskt ingen ersätta. Och ni vet vilka ni är! För att fortsätta så måste jag även säga att jag har världens bästa familj. Allt ovan stämmer precis in när det gäller er med.
Nawwwww nu blev det en aning för klyschigt för min smak. Men jag bjuder på deeeeen.
Förövrigt börjar det närma sig studenten, och jag tror att jag och alla andra är mer peppade än någonsin förr. Detta bevisade vi redan i onsdags, och jag hoppas att vi gör det de sista två veckorna också.
Imorgon ska jag upp och städa, och tro inte att det är mitt rum.. Det är faktiskt ett jobb. Något pappa tycker är förfärligt roligt eftersom att han vet vilken talang jag är inom ämnet. Jag hoppas dock att det går bra.
Pappa har tagit hem en stor bit nougat. Nyss fick Elin den lysande idén att micra lite nougat så den skulle bli ännu godare.
Det slutade med att den blev till en massa svarta klumpar, och nu luktar det bränd nougat i hela huset... Det kan ju bero på vår fläkt i och för sig. Så jag ska inte lägga all skuld på Elin.
Det känns lite som om jag bara är någon iakttar just nu. Tittar tillbaka, blir påmind om saker och människor gång på gång, stunder som är undangömda i mitt huvud dyker upp framför ögonen och allt det jag egentligen ser blir mest som en bakrund.
Jag antar att det på något vis är som en sista del av den här så kallade processen. För det är verkligen nu det händer, eller i alla fall alldeles strax. Musik som sjunger om perioder av de här tre åren har återupptäckts, och jag kan komma på mig själv när det nästintill känns som att jag är tillbaka där och då det hände.
Men det är dock dags att inse att allting är precis så förändrat som det kan bli. Och det kommer aldrig bli som någonting har varit förut. Men det är bra.
Senaste inlägget skrivet i min blogg.. Söndag?! Vad händeeeeer med miiiig?
Ja det kan man faktiskt fråga sig. Jag är konstant trött. Har drabbats av trötthetssyndromet. Och tro inte att jag inte har försökt göra någonting åt det! För det har jag. Jag har nästan gjort för mycket till och med. Jag har sovit, varje eftermiddag ca. tre timmar, plus hela nätter och ganska sena mornar. Jag har provat att öka mitt koffein intag, jag har provat att minska mitt koffein intag. Jag har pressat ner en hel citron i ett vattenglas, så att min mun förvreds i en sur grimas. Allt för att få i mig alla viktiga c-vitaminer. Jag har tränat, varit ute och gått i skogen, sprungit, andats in alla underbart våriga dofter.
Och resultatet? Zombieeeeeeee.
Jaja. Antar att allt har sin förklaring. Jag har helt enkelt gått in i väggen. Ansträngt mig till det yttersta. Haft för höga krav på mig själv. Varit för pedant när det gäller den perfektion jag önskar omge mig i. Jag lägger här med ner bloggen. Den tar för mycket kraft och tid, och alla krav på att jag alltid ska vara så bra gör att jag tappar bort mig själv. På återseende.
Haha neeee. Jag har kommit på att det är synd om människor som inte förstår ironi. Alltså helt ärligt, det måste vara det största handikappet man kan ha. Att inte förstå ironi! Tur att jag är en av de smarta.
Nu ska jag umgås med P.E. Hon har skaffat blogg. Hihihi.
Bruce Springsteen - trapped Sjukt att en låt kan få en att tänka på saker som jag aldrig trodde jag skulle tänka på igen
Mihihihi. Nu ni! Nu spritter det i min kropp som aldrig förr. Dessa sprittande känslor väljer dock sina tidpunkter alltför dåligt. Jag menar, på en söndagskväll när jag behöver plugga och sova? Ska jag då behöva stå ut med dessa pillimariska känslor som åker runt i kroppen? Ja tydligen!
Men det är bara att tacka och ta emot. Mihihi.
I fredags så satt jag på Amandas balkong med alla tjejer. Vi lyssnade på en massa sentimentala låtar och sörjde över att tiden snart är inne. Tiden för det stora break-upet!
Haha nejdå. I-I-I will alwaaays love yooou! Ni ska få komma på min begravning allihopa! Som vi lovade :)
Min pillimariskhet försvann nu.
Kanske för att jag fick samhällskunskap i mina tankar. Dock har jag och My nyss kommit på två citat som kan beskriva rätt bra hur viktig skolan känns just nu; "Jag har redan checkat ut!" "Jag känner mig som en reggae man på en reggae strand."
Och med det, vill jag avsluta och säga till er alla; Don't worry, about a thing... CAUSE EVERY LITTLE THING... IS GONNA BE ALRIIIIIGHT!
Den gången du såg mig i röda slitna converse så antog du att jag ville vara lite alternativ, vara lite egen. Du trodde säkert att jag lyssnade på Håkan Hellström, var deprimerad den mesta av tiden och att jag tyckte att ingen förstod mig. Men det gick inte riktigt ihop med mitt blonderade hår och min mesiga framtoning. Jag borde ju ha haft lite mer svart kajal kring ögonen och antingen varit tyst eller sagt rätt ut vad jag tyckte och tänkte med hög röst.
Du sa en gång att du trodde att jag var en sådan som aldrig gjorde dumheter, med mitt blonda hår och snedlugg som flöt ut över ögonen så trodde du knappt att jag hade varit kär förut. Du blev förvånad när jag sa att jag varit full första gången vi pratade med varandra. Var jag en sådan som ens blev full?
Du har säkert hört om saker som jag har förlåtit, saker som jag har glömt bort med flit, saker som du aldrig skulle tillåtit. Du sa till mig en gång att någon borde vara tacksam för att jag ens pratar med den fortfarande, efter allt den gjort mot mig. Att du inte så mycket som skulle ge den en tyst hälsning med ögonen om du var jag. Så det där med mesig framtoning kanske stämmer trots allt?
Du har säkert sett mig någon gång i träningskläder och antagit att jag är ännu en av de där handbollstjejerna med för korta shorts och för solariebruna ben. Men jag tror att du har funderat över hur det kan gå ihop med att jag verkar bry mig rätt mycket om kläder i övrigt. För det har du väl ändå tänkt på? Att jag är en av de där i en av alla dessa småstäder som åker till Stockholm och handlar kläder för att jag tror att jag passar bättre in då. Eller, passar in och passar in, du kanske mer har tänkt att jag tror att jag är speciell och rent av vill sticka ut.
Du kanske inte har sett mig här på länge, i den här staden där jag har växt upp och levt och upplevt det mesta av min ungdom i. Du kanske har sett mig längs Strängnäs gator om nätterna, eller i Eskilstuna. Du har säkert tänkt att jag tror att den här staden har blivit för liten för mig, att jag är för stor för den och dess invånare. Men att jag har fel, för att jag kommer aldrig vara mer betydelsefull än någon annan är här. Något sådant får jag inte få för mig.
Fast jag var ju här i den här lilla lilla staden senast på valborg. Det kanske har hänt något? tänkte du. Det har nog det va? Varför skulle jag annars ha befunnit mig här? Jag som annars tror att den här staden numera är för liten för mig.
Du har säkert sett mig omgiven av en massa fina tjejer. Tänkt att jag är en sådan där som vill vara vän med alla. Fast det är ändå lite konstigt att jag rätt ofta sitter helt ensam på bussen och tittar ut genom fönstret. Jag ser nästan lite ledsen ut va? Du har säkert tänkt att jag inte verkar umgås med så många längre. Det verkar som att det faktiskt har knakat i ganska många av mina relationer på sista tiden, har du inte tänkt på det?
-Inte säger du? Då måste jag erkänna att jag blir förvånad, faktiskt.
"Kom sommarnätter under stjärnor kom, med ensamheter dagen om och om du behöver den finns aldrig gryningen har sett hur kärlek vunnit Försvunnit och förlorat, och du lämnar de skrattande när du gått och om du brydde dig säg inte till mig ge inte bort dig själv"
Förstår ni varför jag alltid kommer att vara helt kär, och hopplöst Mando Diao-frälst? Jag hoppas att ni förstår det, lika mycket som jag... Har aldrig tvivlat. Aldrig.
Snart kommer det söta tjejer hit och spelar kubb. MYYYYYS! Ajöss
