IDA

Den gången du såg mig i röda slitna converse så antog du att jag ville vara lite alternativ, vara lite egen. Du trodde säkert att jag lyssnade på Håkan Hellström, var deprimerad den mesta av tiden och att jag tyckte att ingen förstod mig. Men det gick inte riktigt ihop med mitt blonderade hår och min mesiga framtoning. Jag borde ju ha haft lite mer svart kajal kring ögonen och antingen varit tyst eller sagt rätt ut vad jag tyckte och tänkte med hög röst.

Du sa en gång att du trodde att jag var en sådan som aldrig gjorde dumheter, med mitt blonda hår och snedlugg som flöt ut över ögonen så trodde du knappt att jag hade varit kär förut. Du blev förvånad när jag sa att jag varit full första gången vi pratade med varandra. Var jag en sådan som ens blev full?

Du har säkert hört om saker som jag har förlåtit, saker som jag har glömt bort med flit, saker som du aldrig skulle tillåtit. Du sa till mig en gång att någon borde vara tacksam för att jag ens pratar med den fortfarande, efter allt den gjort mot mig. Att du inte så mycket som skulle ge den en tyst hälsning med ögonen om du var jag. Så det där med mesig framtoning kanske stämmer trots allt?

Du har säkert sett mig någon gång i träningskläder och antagit att jag är ännu en av de där handbollstjejerna med för korta shorts och för solariebruna ben. Men jag tror att du har funderat över hur det kan gå ihop med att jag verkar bry mig rätt mycket om kläder i övrigt. För det har du väl ändå tänkt på? Att jag är en av de där i en av alla dessa småstäder som åker till Stockholm och handlar kläder för att jag tror att jag passar bättre in då. Eller, passar in och passar in, du kanske mer har tänkt att jag tror att jag är speciell och rent av vill sticka ut.

Du kanske inte har sett mig här på länge, i den här staden där jag har växt upp och levt och upplevt det mesta av min ungdom i. Du kanske har sett mig längs Strängnäs gator om nätterna, eller i Eskilstuna. Du har säkert tänkt att jag tror att den här staden har blivit för liten för mig, att jag är för stor för den och dess invånare. Men att jag har fel, för att jag kommer aldrig vara mer betydelsefull än någon annan är här. Något sådant får jag inte få för mig.

Fast jag var ju här i den här lilla lilla staden senast på valborg. Det kanske har hänt något? tänkte du. Det har nog det va? Varför skulle jag annars ha befunnit mig här? Jag som annars tror att den här staden numera är för liten för mig.

Du har säkert sett mig omgiven av en massa fina tjejer. Tänkt att jag är en sådan där som vill vara vän med alla. Fast det är ändå lite konstigt att jag rätt ofta sitter helt ensam på bussen och tittar ut genom fönstret. Jag ser nästan lite ledsen ut va? Du har säkert tänkt att jag inte verkar umgås med så många längre. Det verkar som att det faktiskt har knakat i ganska många av mina relationer på sista tiden, har du inte tänkt på det?

-Inte säger du? Då måste jag erkänna att jag blir förvånad, faktiskt.


"Kom sommarnätter under stjärnor kom, med ensamheter dagen om
och om du behöver den finns aldrig gryningen har sett hur kärlek vunnit
Försvunnit och förlorat, och du lämnar de skrattande när du gått
och om du brydde dig säg inte till mig ge inte bort dig själv"