IDA

Jag har alltid tyckt om att bada, bada och simma och flyta omkring över och under ytan. Det är inte så att jag badar när det är jättekallt och tycker att det är behagligt, men när temperaturen är perfekt så finns det inte så många saker som får mig att känna sådant välbefinnande som havet och vattnet gör. Jag vet inte vad det är. Kanske att tyngdlösheten hjälper till att släppa  ner tunga axlar och vattnet sköljer bort alla intryck som annars fastnar så lätt på huden.

Eller så är det väl bara så att det är enkelt där i vattnet, antingen så simmar man och håller sig över ytan eller så sjunker man och drunknar. Det är inte mycket svårare än så, och ibland skulle jag önska att det var så lätt som det är i havet på land också.

I förmiddags så bestämde jag mig för att ta en springtur. Eller jag bestämde det redan igårkväll, men hur som helst så begav jag mig ut i regnet runt klockan 11. Det ligger ett skogsområde precis mitt emot där vi bor och där finns det olika springspår, så jag skulle springa där. Det kallas förresten för I 20 eller nåt sådant, tror det har nåt med försvarsmakten att göra. Aja jag vet inte. Nåväl. Jag kom dit och började springa med hög musik i öronen på en ganska lång raksträcka.

 

Efter ett tag ser jag en vit skåpbil komma körandes mot mig, och efter den en polisbil med blåljusen på och blinkandes. Först blev jag lite förvånad över att det överhuvudtaget körde bilar på den vägen, eftersom att det mer är en stig än en väg. Även om den är ganska bred så brukar det mest vara människor som går eller cyklar där.

 

Efter att jag hade fått syn på bilarna så kom de närmre och närmre mot mig, och jag sprang ju på vänster sida och de åkte ju på samma sida fast åt andra hållet liksom. Det som var konstigt var att de inte åkte så snabbt, och när jag tog ur hörlurarna ur öronen så lät inte heller polisbilen utan den blinkade bara. De gjorde inga särskilda tecken eller så åt mig så jag sprang vidare... Tills de hade passerat mig och stannat en bit bakom mig. Då hoppade helt plötsligt de båda poliserna ur sin polisbil, drog upp sina vapen och skrek åt den vita skåpbilen "Hoppa ur bilen, hoppa ur bilen!!" (eller något liknande). Då slog såklart min nyfikna och ängsliga sida till. Jag lyssnade lyhört och poliserna sa än en gång "Hoppa ur bilen!!!!" till människan i den vita skåpbilen.

 

När jag hörde det här och stannade för att titta bakåt och ingenting hände, blev jag helt plötsligt livrädd. Det var ingen som gick ut ur skåpbilen. Poliserna stod där med sina läskiga pistoler men ingenting hände. Då började jag fundera på vad jag skulle göra. Med fruktan för mitt liv sprang jag in på en liten liten stig i skogen och satte mig på huk. Jag lyssnade och väntade på att poliserna skulle ta denna antagligen otroligt farliga och brottsliga person som körde den vita skåpbilen här inne på skogsvägarna. När jag satt där i dungen så hann jag tänka att jag inte borde ha sprungit idag. Nu skulle jag ju säkert bli tagen som gisslan och bli bortförd eftersom att brottslingen inte lyssnade på poliserna och antagligen snart skulle få syn på mig i min illröda collegetröja bland löven. Då skulle hen säkert springa åt mitt håll och föra bort mig i sin vita skåpbil.

 

Nåväl. Efter kanske tre minuter hörde jag en ny polisbil komma. Denna hade faktiskt sirener på, så jag hörde den på långt håll och tackade gud för att det kom förstärkning. Den närmade sig mitt lilla gömställe inne på sidostigen och parkerade exakt där stigen börjar. Två poliser klev ur bilen och de såg att jag satt där inne på huk. Men de sa ingenting?

Jag väntade lite till i hopp om att de skulle rädda mig. Men ingenting hände, de stod bara lutandes mot bilen och spanade bort mot den andra polisbilen. Då reste jag mig försiktigt och frågade lite lugnt "Eeeh ursäkta? Är det okej eller?" och pekade bort mot brottslingen och polisbilen. Vet ni vad som händer då då? Skäms nästan för att skriva det. Men jag ska göra det ändå så att ni får ett slut på denna spännande historia.

Jo, den ena polisen tittade leendes på mig och svarade "Jaaadå, det är bara en övning!"............

..........Jaaa men så bra. Tack för att jag i några minuter trodde att jag skulle dö.

Det sa jag såklart inte. Jag stammade tillbaka något i stil med "ehe jahaja en öövning..".

 

Sedan sprang jag vidare, lite smått generad och jätteblöt av allt regn.

 

Hoppas ni mår bra och har en bra fredag!

So I could call you baby I could call you, damn it, it's a one in a million
Oh it's the rolling of your spanish tongue that made me wanna stay

Jag har haft så svårt att somna om kvällarna under de ca två senaste veckorna. Det är jättejobbigt, och det påminner mig om när jag gick i nian och ettan på gymnasiet och låg vaken hela nätterna utan att kunna somna. Jag kommer ihåg att mamma brukade, i alla fall i nian, ge mig massage typ flera kvällar i veckan så att jag skulle somna lättare. Jag kommer inte ihåg ifall jag somnade lättare, men att jag just kommer ihåg det så väl känns fint.

 

Nåväl, jag vet inte varför jag skrev det här. Men det är så många konstiga saker jag funderar på innan jag somnar som verkar helt normala så där klockan halv ett. Igår tänkte jag till exempel på hur många ägg jag äter. Kanske nästan två per dag, det blir 14 per vecka, och 56 på en månad. Tänker jag rätt nu? För i så fall äter jag typ 670 ägg på ett år?

 

Får ångest nu. Det är jättejättemånga!

SÅHÄR känner jag mig just i denna sekund. Men det är inte det värsta. Det värsta är att såhär har det känts hela denna vecka. Jag, datorn, soffan och min roliga kurslitteratur har varit ett. Dock har vi inte varit ett i harmoni, utan snarare i frustration och uppgivenhet.

Jag har försökt att få Rasmus att tycka synd om mig. Det har inte alls fungerat, istället har jag känt att han har blivit lika frustrerad på mig som jag är på min hemtenta. Denna trevliga lilla spiral har slingrat runt sig här hemma under veckan.

 

Nu sitter jag i alla fall med referenslistan och orkar inte läsa igenom den, antagligen sämsta, inlämningen jag har skrivit i hela mitt liv. Typ. Men det har faktiskt inte varit så lätt, ska jag säga till mitt försvar. Jag är inte uppväxt med att prata om politik, välfärd och allt annat som rör Sveriges ekonomi och arbetsmarknad. Jag har aldrig intresserat mig för detta då jag typ inte förstått hur allting hänger ihop i Sverige. Så jag får väl se den här inlämningen som någon slags lärdom och se fram emot att jag kommer få lära mig ännu mer när jag kommer att få göra en rolig komplettering om två veckor.

Men som sagt så är det fredag och jag ska strax skicka in dessa få sex sidor som jag velat gråta ner under hela veckan. Tyvärr är de ju inne i datorn och är svåra att förstöra med tårar.

 

Jag saknar er där hemma och hoppas att ni har lite finare väder än det är här i Umeå idag. Jag hoppas också att ni får en bra helg, FÖR DET SKA JAG HA! Jag är nämligen helt ledig och imorgon ska jag fira det med att göra någon rolig hallondrink och prata bort hela kvällen. Kanske dansa lite, kanske skratta lite, kanska vakna på söndag och önska att det snart blir fredag igen. Vad vet jag.

NU ska jag i alla fall göra klart det här, och efter det ska jag röra på mig för nästan första gången denna vecka.

HEJDÅ!