IDA

I förmiddags så bestämde jag mig för att ta en springtur. Eller jag bestämde det redan igårkväll, men hur som helst så begav jag mig ut i regnet runt klockan 11. Det ligger ett skogsområde precis mitt emot där vi bor och där finns det olika springspår, så jag skulle springa där. Det kallas förresten för I 20 eller nåt sådant, tror det har nåt med försvarsmakten att göra. Aja jag vet inte. Nåväl. Jag kom dit och började springa med hög musik i öronen på en ganska lång raksträcka.

 

Efter ett tag ser jag en vit skåpbil komma körandes mot mig, och efter den en polisbil med blåljusen på och blinkandes. Först blev jag lite förvånad över att det överhuvudtaget körde bilar på den vägen, eftersom att det mer är en stig än en väg. Även om den är ganska bred så brukar det mest vara människor som går eller cyklar där.

 

Efter att jag hade fått syn på bilarna så kom de närmre och närmre mot mig, och jag sprang ju på vänster sida och de åkte ju på samma sida fast åt andra hållet liksom. Det som var konstigt var att de inte åkte så snabbt, och när jag tog ur hörlurarna ur öronen så lät inte heller polisbilen utan den blinkade bara. De gjorde inga särskilda tecken eller så åt mig så jag sprang vidare... Tills de hade passerat mig och stannat en bit bakom mig. Då hoppade helt plötsligt de båda poliserna ur sin polisbil, drog upp sina vapen och skrek åt den vita skåpbilen "Hoppa ur bilen, hoppa ur bilen!!" (eller något liknande). Då slog såklart min nyfikna och ängsliga sida till. Jag lyssnade lyhört och poliserna sa än en gång "Hoppa ur bilen!!!!" till människan i den vita skåpbilen.

 

När jag hörde det här och stannade för att titta bakåt och ingenting hände, blev jag helt plötsligt livrädd. Det var ingen som gick ut ur skåpbilen. Poliserna stod där med sina läskiga pistoler men ingenting hände. Då började jag fundera på vad jag skulle göra. Med fruktan för mitt liv sprang jag in på en liten liten stig i skogen och satte mig på huk. Jag lyssnade och väntade på att poliserna skulle ta denna antagligen otroligt farliga och brottsliga person som körde den vita skåpbilen här inne på skogsvägarna. När jag satt där i dungen så hann jag tänka att jag inte borde ha sprungit idag. Nu skulle jag ju säkert bli tagen som gisslan och bli bortförd eftersom att brottslingen inte lyssnade på poliserna och antagligen snart skulle få syn på mig i min illröda collegetröja bland löven. Då skulle hen säkert springa åt mitt håll och föra bort mig i sin vita skåpbil.

 

Nåväl. Efter kanske tre minuter hörde jag en ny polisbil komma. Denna hade faktiskt sirener på, så jag hörde den på långt håll och tackade gud för att det kom förstärkning. Den närmade sig mitt lilla gömställe inne på sidostigen och parkerade exakt där stigen börjar. Två poliser klev ur bilen och de såg att jag satt där inne på huk. Men de sa ingenting?

Jag väntade lite till i hopp om att de skulle rädda mig. Men ingenting hände, de stod bara lutandes mot bilen och spanade bort mot den andra polisbilen. Då reste jag mig försiktigt och frågade lite lugnt "Eeeh ursäkta? Är det okej eller?" och pekade bort mot brottslingen och polisbilen. Vet ni vad som händer då då? Skäms nästan för att skriva det. Men jag ska göra det ändå så att ni får ett slut på denna spännande historia.

Jo, den ena polisen tittade leendes på mig och svarade "Jaaadå, det är bara en övning!"............

..........Jaaa men så bra. Tack för att jag i några minuter trodde att jag skulle dö.

Det sa jag såklart inte. Jag stammade tillbaka något i stil med "ehe jahaja en öövning..".

 

Sedan sprang jag vidare, lite smått generad och jätteblöt av allt regn.

 

Hoppas ni mår bra och har en bra fredag!