IDA

Jag har nyss varit förbi My och gått en kvällspromenad med Linnéa. Hon har inte så mycket hopp om livet just nu. Det har inte jag heller kanske.

Men jag har kommit på att det finns så många typer av människor. Och jag tror att både hon och jag är lite mer av sådana där människor som.. Liksom.. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Men antingen så är det så himla bra. Eller så är det så himla dåligt. Eller så himla ensidigt.
Livet är liksom aldrig helt underbart och givande i tre veckor i streck. Det kanske inte låter så kul, men jag tror faktiskt att det är bra på ett sätt. För att allt blir så himla mycket härligare när det väl är så där bra som det är ibland.

Sen finns det en annan typ av människor. Som har insett att situationen är så och så nu och man ska allt "göra det bästa av det man har". Dom behöver ta tag i saker, - och då tar dom tag i saker. Dom vet vad dom mår dåligt av, och då undviker dom det som får dom att må dåligt. Dom tar helt enkelt tag i problem och är sedan glada över att dom är borta. Dom stänger inte in sig i en egen liten bubbla och ser på personer utanför med en viss distans. Inte som den första människotypen, som absolut gör så och liksom är där bland alla i omgivningen, fast ändå inte.

Och jag kan nog inte riktigt komma vad jag helst skulle vilja vara. Men just nu, vore det skönt att vara lite mer människotyp nr.2 faktiskt. Eventueeellllttttttt....... Ska jag kanske bli lite mer sån. Någon dag snart.

Godnatt



Lite så där... Ungefär

"Och jag skulle sagt jag älskar dig
men stolthet kom ivägen"

"Jag lovar."
Alltså, helt ärligt, finns det ens något man kan lova?
Självklart smågrejer, som att man ska ses där och där imorgon och komma nästa lördag på middag eller hjälpa till att laga bilen.
Men att lova större saker. Hur ska man kunna göra det när saker förändras gång på gång på gång? Det går nog inte. Även om det känns bra att höra för stunden. Löften om saker som man behöver.

Men jag har kommit fram till att det funkar så. Inte överhuvudtaget. Det är synd men självklart.
Så sluta lova saker som ni inte är säkra på, för det gör alltid någon ledsen till slut. Jag vet. Och jag vet att jag är så ibland också. Alla är så, tror jag.

Samma grej med att ta människor förgivet. Jag vet att jag gör det med. Jag är en dålig människa.
Det är lätt att man lutar sig tillbaka på sådana man tror alltid kommer finnas där vad som än händer och sker. Men en dag kommer det inte vara så längre. Och då är man inte så mycket mer värd än en droppe i havet. Eller en tår.

"Jag behöver er mer än jag älskar er och jag älskar er så himla mycket"
Tror att ni vet vilka ni är. Och ta inte åt er i onödan.

I detta inlägg vill jag hylla några stycken :)

Först och främst, Mando Diao. Satt och lyssnade på God knows igår hemma hos Karin och jag kom på att. Dom är orsaken till allt. Till att jag överhuvudtaget lyssnar på musik. Tack Gustav, tack Björn, tack hela bandet. I love u. :DDD

Sedan en till min pappa eftersom att det är fars dag idag. Grattis och tack för att du finns :)
Då måste jag självklart också hylla resten av min familj. Satt och tittade på diabilder med Elin och mamma i fredags, så mycket saker man glömmer bort som hänt när man varit utomlands. Men jag tror inte riktigt att ni förstår hur det är, hur det var och allt sånt. Det där var iofs också rätt oförståeligt menmen.

Inga mer hyllningar idag tror jag bestämt. Eller jo, en till mig och Pao för att vi har otroliga lokalsinnen, alltid ser det positiva i det mesta och skrattar fast vi är blöta.

nu blir det bio med pierre henrique och emsi.
PUSS

"We're having fun in the daytime
and we'll chase the stars in the nighttime
and we take the sun in the morning
and we just don't care if they see us fall
just don't care just don't care at all"
-Mando Diao, som sagt.

Bruce Springsteen sjunger live i mina öron på Thunder road. Det är fint och jag skulle vilja lyssna hela dagen istället för att prata. Meen nej.

Jag och Elin ska flyga drake någon dag när det är sol. Det ska bli kul. Att göra något annat. Än allt det vanliga. Jao.