Likt skuggor i solen och maskrosmärken på kinden vill alla göra avtryck.
Usch, orden rinner inte ut lätt idag men jag antar att det är svårt att berätta och förklara utan att beskriva i detalj. Lina skickade sms från utlandet igår och berättade om att de satt på ett ställe med livemusik varje kväll och att de trodde att jag hade älskat det.
Precis så vill jag göra avtryck. Jag vill att människor ska komma ihåg vad jag älskar och bli påminda om mig när de lyssnar på viss musik eller känner doften av lancome-hypnose eller läser horoskop. Jag vill att de ska tänka på mig när de träffar människor som inte riktigt kan säga nej eller som gillar att lyssna och inte prata så mycket. Jag vill att de ska veta vilket smågodis de ska välja när jag har bett dem handla och jag vill att de ska veta att de måste säga att "det löser sig" när jag undrar.
Jag hoppas att jag aldrig kommer få falukorv när jag ska äta middag hos någon och om någon skulle inreda ett rum åt mig skulle de veta bättre än att bara välja svart och vitt. Jag vill att de ska komma ihåg den första jag var kär i och att jag mitt i all gråt satte igång ett tåglarm när det var lite över. Om de någon gång ser en trasig fönsterruta högt upp eller rabarber i en trädgård önskar jag att de ler och tänker på mig.
Försöker ni eller tror ni att det bara blir? Eller inte blir? Kanske inte alltid men ibland i alla fall?
Inte så där som när man trampar mjukt i sanden och havet sköljer bort fotspåret. Utan som när man klivit i röd färg och den stannar länge länge utformad i fotspår på asfalten. Precis så vill jag att det ska bli.
Den är så tunn och fin och lätt att förstöra den där linjen. Backa eller hoppa över, dra ut på den eller låta den vara där. Det är det som är lite jobbigt. Skulle vilja klippa av den mest av allt.
Igår åkte jag och Robin biiiil genom staden när det var mörkblå himmel och stjärnor och så lyssnade vi på fin musik. Jag frågade om han kände feelingen och det gjorde han. Sommarfeelingen! kände
"Har du något att plugga Malte?" "Malte nu räcker det med datorn nu måste du plugga!" "Malte be Ida om hjälp med spanskan!" "Malte be Elin om hjälp med matten!" "Plugga Malte! Plugga Malte!"
Jag tror att jag blev litet utav ett "test-barn". Ingen tjatade någonsin på mig om att jag skulle plugga. Det fick jag minsann sköta själv. Antagligen någon diskuterad metod från mina föräldrars sida gällande "att ta eget ansvar".
Däremot tjatade de väldigt mycket om att jag verkligen skulle vara hemma innan klockan tolv när jag gick i nian och att det inte var bra att vara ute varje helg när jag gick i tvåan. Antagligen ännu en omtalad metod om att "våra barn ska minsann inte vara ute och ränna hur de vill".
Jag tror att jag skulle ha blivit mellanbarn kanske. På Elin tjatas det om läxor lagom mycket, samtidigt som hon har fått den bästa matte-hjärnan. Skön kombination för henne då. Hon har också på något vis kommit undan med att vara ute många helger i rad, utan att någon som helst ens frågar. Tvärtom är det väldigt kul att Elin hittar på roliga grejer!
Det är bara för att alla här hemma tror att Elin alltid sköter sig. Alltid. Ja vad brukar man säga, - no comments....
Malte kan jag förstå behöver lite extrahjälp eftersom att han tyvärr föddes med minst endorfiner som gör en lycklig och helt enkelt har minst "livsglöd" av oss fem här hemma. Därav hans otroligt positiva inställning till allt som har med skola att göra.
Detta är helt och hållet sanning. Dock är det bra att jag blev storasyster. En bra och rolig förebild med lite av allt är vad jag är. Det är mig ni ska tacka för att ni får vara ute så sent som ni är och får göra alla saker jag inte fick.
Just nu så kan ni kalla mig Ida - "Den mest fartfulla(hahahhaa fartfyllda?) ni känner i er tillvaro"! I fredags var det snabbt hem från jobbet, lite dusch inte lukta usch hehehehe, sedan iväg till Etuna för att grilla med delar av DT. Fan vad bra jag är på att grilla lax. Hahahaha! Mys var det iaf.
Igåååår så soolade jag och sen så åkte jag och hmm, vad döpte vi oss till? Kilep? Hahaha vi var i alla fall ute med min båt. Som är en mycket smidigt och lättstartad liten motorbåt. Inga nyheter va? Ni blir inte förvånade om jag säger att jag och karin försökte få igång motorn i ca. 20 min eller? Dock försökte vi i alla fall medan Pao satt och gömde sig under sin sjal och klagade på alla myggor. Vi kom hem strax efter tio från sjön och skyndade hemåt och sedan till bussen. Snabba, explosiva och impulsiva är den perfekta beskrivningen av oss. Känns som om vi är 18 på nytt! Vi var på underbara Underbar där det var helt OK.
Idag en massa jobb. Nu är jag död. Och lite förvirrad i huvudet.
Precis som att hitta en lucka och fickparkera perfekt. Kommer det kännas så när man har kommit på att det är just det här man vill ha och just så här det ska vara? Människor träffar så ofta rätt på första försöker numera, det börjar göra mig orolig eftersom att det känns som om jag aldrig kommer hitta rätt lucka, bara ångra mig och vrida ratten hit och dit.
Att kunna sätta fingret på något och känna att det känns. Det känns liksom precis som man vill. Många har redan gjort det. Jag undrar bara hur det ska kännas?
Men vissa gillar surt, andra salt och resten sött. Det är bara jobbigt när jag gillar alltihop om och om igen och helst vill ha allting..
Ligger och försöker intala mig själv att man inte blir lyckligare av kläder. Det är bara en förklädnad av den osäkerhet man känner på sig själv......
Haha nej. Så är det ej. Men igår var min vän P här. Vi planerar våran resa. Allt blir så roligt när man pratar om det. Tills man kommer till biten där man ska spara pengar. Skitskoj.
Nåväl. Allt kan man inte få här i livet. Trist vore det om man var rik, gud ja.
Jaha. Tror aldrig att jag har varit så här trött som jag är just i detta klockslag.
Faaaan då vad tråkig min blogg blir när det händer så få oinspirerande grejer. När jag varken är jätteglad eller heldeppig. När jag inte är ute varje helg eller går på massa konserter.
Idag satt jag i alla fall längst fram i brandbilen när vi var på brandstationen. Barnen bråkade om vem som skulle sitta fram. De enades om två som fick sätta sig där. Jag skulle gå in sist och fick inte plats där bak. Synd.. "Hahaaa jag får sitta fraaam", sa jag till dem där bak. Som tur var skrattade dom bara. Tänk om någon hade börjat grina, hade ju inte varit alltför kul. På hemvägen passade jag på att hedra kära gamla IFK Mariefred och lät dem sjunga efter mig "Vi är vita vi är blå.. Vi är helt enkelt IFK.." Osv. Mycket lärorikt! Sen fortsatte vi med "iskalla jätteballa", den var tydligen lite halvtöntig. Så jag kände att det var dumt att avancera med "siggi saggi"...
Hm. Jag fick nyss sms av Karin. "Jag tänker på dig, vad har du på dig? hihi". Ja vad säger man. Är det inte Jaser så är det jag. Pallar inte mer.
Ajöss
HAHA. Titta på mig?! Sött leende. Välmatchade kläder. Frasse steker på som vanligt... hehehehe
Remembering You fallen into my arms Crying for the death of your heart You were stone white So delicate Lost in the cold You were always so lost in the dark Remembering You how you used to be Slow drowned You were angels So much more than everything Hold for the last time then slip away quietly Open my eyes But i never see anything
- Imorse när jag var ute och gick luktade det blommor och sommar och skolavslutning - TRAFIKLJUSET HAR SLUTAT FUNGERA I MARIEFRED!!!! - Har ätit säkert 20 st polkagrisar idag - En fjäril rymde från vårat fjärilshus i barnens klassrum - Har ätit glass på stan i shorts - I helgen hade jag och Emma fina sommarklänningar på oss - Borde borde klippa mig men jag orkar inte - Det är meteorregn varje år! Så let's watch it again i augusti? - Är ganska vuxen nu med en internetdosa - Det kostar inte så mycket att åka till Indien i november - Har börjat läsa Isfolket igen! - Älskar "Menlösa facebookvänner" på facebook!! - Bad cash quartet - Oh my heroes. Bland de bästa!
Och det var nog det mesta jag funderat på och gjort de senaste dagarna.
Det kryper lite tätare och tätare inpå. Vid den här tiden brukade vi jämt skolka och ligga på min altan och äta micrade pannkakor. Eller äta glass nere i hamnen och lyssna på Hey there Delilah. När människor blir nostalgiska känns det ofta som om de blir glada på något vis. Antar att man kanske ska bli det, typ glad för allt man fick och allt man gjorde. Dock blir jag precis tvärtom, skitledsen. Samtidigt är det klart att man är glad för det man fick uppleva och dela och skratta och gråta åt.
Har ni tänkt på att jag ofta namnger mig själv och oss alla med "man"? Det kanske är lite för nära och lite för personligt att alltid skriva "jag", eller? "Man" känns på något sätt oändligt mycket lättare och det blir lite anonymare på något vis. Jag vill inte att någon ens ska förstå egentligen, bara ana kanske.
Det där med att ana. Man anar saker hela tiden, jag tycker att det är rätt jobbigt. Varför kan man inte bara få veta jämt? Vore så mycket enklare. Jag och Robin pratade om det när vi var ute på en POWERwalk härom kvällen. Om alla bara visste och berättade det också. Slapp man ana så mycket.
Jaja. Igår spelade jag och några som ligger i kategorin "det bästa jag vet" sällskapsspel. Har man inget att göra får man allt komma på det. Nu väntar vi bara på sommar.
Det är mycket som oroar mig just nu, Pao sa det igår också. Känns det inte som om något är så himla fel på något vis? Det är nog inte det egentligen, bara våra huvuden som inte riktigt finner ro i den här lilla staden och en massa ovisshet över framtid och sådant.
Nåväl, just precis i detta nu är allt fint med sol och musik, hoppas att det kan få vara så ett tag.
Nu blev detta lite utav en liten bok kanske, inte riktigt meningen. Någon dag ska jag nog ta och skriva en. Det är bara det att varje gång jag börjar tänker jag på att det ska skrivas minst 200 sidor till. Och sen får jag ångest över att jag aldrig kommer kunna beskriva känslor lika bra som det beskrivs i Isfolket eller i alla mina andra favoritböcker.
Saknar Elin lite, hon har åkt iväg och just idag känns det som om det skulle varit en fin Ida-Elin dag. Dock har jag turen att kunna ha de dagarna nästan vilken dag som helst. Inte alla som har det faktiskt.
Nej nej det här funkar ej Jag är faktiskt en väldigt rastlös tjej nu har mina vänner gått och ont i magen har jag fått efter allt godis vi proppat i oss
Jag klarar ej längre att vara utan några andra så jag hoppas att vi snart kan vandra
ut i vår fina stad synd bara att regnet står som en kaskad
SLUT
Ja vad säger man? Har väl alltid varit något av en diktare. Faktum är att jag är lite av allting. Vill ni ha poesi, ring mig. Vill ni ha dikter, ring mig igen. Vill ni ha något riktigt roligt, ring mig en tredje gång.
Haha nej jag skämtade. Eller? Nobody knooows... The way it's gonna be...
Åh Oasis. Mina kära gamla vänner. Someday you will find meee caught beneath the landsliiide...
Mhmm. Jag är så uttråkad. Äter ihjäl mig pågrund av det. Ni kanske tror att jag har ett trist liv nu. Men grejen är den att jag har ett så kul liv så när jag får tråkigt i bara några minuter så får jag panik.
Kalla mig lyckosökaren. Söker ständigt skratt och glädje. Dans och musik. Färgglada kläder och hands up in the air.
Ja, en rätt bra beskrivning på mig själv. Godkväll
Har alltid tyckt att det är lite töntigt att kalla saker med "power" i början. Typ som powerwalk och powernap.
Alltså när man tar en powerwalk känns det som om man lika gärna kan springa, blir så trist att gå snabbt även fast det dröjer så lång tid innan man är framme vid målet. Då är det ju bättre att springa. Plus att vi bor i Sverige, kan man inte kalla det typ "snabb promenad" eller nåt i den stilen? Låter ju heltöntigt när alla ska ut på sina powerwalks hit och dit.
Sen powernap... Ja jag vet inte vem som kom på det uttrycket men inte känns det som om man får nån vidare power efter att komma hem och försöka sova typ en kvart. Eller MAX 10 MIN SOM MAN SKA!!! ANNARS HJÄLPER DET INTE!!! ANNARS BLIR MAN TRÖTTARE!!!
Haha jodå. Blir fan så trött att jag aldrig mer vill vakna. Ovasett om det gäller 10 min, en kvart eller tre timmar.
Kom på en till sak med power. Powerade. Usch vad jag hatar Powerade, har aldrig förstått hur någonting knallblått, silvergrått eller snorgrönt kan ens se gott ut. Därför har jag i och för sig heller aldrig smakat, men kan bara tänka mig. Usch.
God måndag! Åh vad det spritter i min kropp helt plötsligt. Förra veckan ville jag helst bara sova 23 timmar om dygnet och nu kan jag inte vara still en minut. Eller jo, det där var ju lite överdrivet men jag vill i alla fall bara planera sommar och höst och hela livet till något bra helst.
I fredags var det 20års fest, ja vad ska man säga. Hade jätteroligt faktiskt. Var kul med lite halv-smid reunion. Vi lyssnade på låten som vi sjöng på flaket om och om igen hemma hos Petra, började ju tyvärr nästan grina. Men fint var det! Anna och My saknades dock, hoppas att ni har det bra nere i ert varma land....
Så gärna vill jag tro att det finns så mycket mer för mig och för oss och alla som nu skulle vilja. Varför ska man äta middag vid bordet när man kan äta ananas med gaffel och höra havets brus samtidigt? Jag vill inte gå upp och gå och lägga mig samma tid i veckor om och om igen och jag vill inte försöka tycka att det är roligt och försöka förstå att det där kanske är just livet. Det är väl det där att man hela tiden går och hoppas på och tror att någon dag så ska jag slippa alla dessa tråkiga svartvita mönster som man ibland kan färglägga lite men oftast är mest färglösa.
Är det verkligen så där som man tror, att man åker med nedvevade rutor längs långa asfaltsgråa vägar som dammar lite och lyssnar på musik med hesa röster i? Jag vet i alla fall att smaken av salt och känslan av sand som aldrig går bort ur hårbottnen är något som borde finnas oftare och hela tiden.
Det är så mycket så mycket jag skulle vilja berätta om och så mycket jag skulle vilja fråga, samtidigt vet jag inte vem som kommer svara. Ibland blir jag nästan lite ilsken över att tid slösas bort på ting som egentligen inte ens är värda en tumnagel men vad ska man göra med tiden och allt annat annars?
Bara äta frukost lunch och middag och någonstans där emellan försöka titta med kärlek i ögonen på de som verkligen alltid beskriver det ordet så bra. Sedan le lite och skratta och längta och drömma sig bort lite igen
Just nu är det så mycket som är som vanligt och så många saker som kommer bli exakt som sådana saker alltid blir. Det är precis som när samma människor alltid säger samma grejer men man vet att det aldrig riktigt kommer bli så, som dom säger.
Ibland blir jag ledsen på mig själv för att jag inte ens kan tro längre och allt blir bara tomma ord som rinner ut och iväg utan att jag ens lyssnar på dom. Men jag tror inte att det är mitt fel, jag hoppas inte det.
Jag saknar Paooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo Shit, nu blir jag nästan lite tårögd. Det känns som om det var så längesen hon och jag sågs. Fast det var i lördags. Men inte så länge. Jag vill prata hela natteeen men det går ju inte när man måste lära alla barnen hur man föder upp larver och räknar gånger. Inget ont, jag gillar dom skarpt. Men jag gillar Pao också. Kom hit kom hiit
Åh polly vad gott! åh polly vad gott! åh polly vad gott!
Haha älskar den reklamen. En av de få jag gillar. Anledningen till denna lilla upplysning är att jag såg att det kommer komma Polly med sommarsmaker. Mm!
Vet ni vad? Jag börjar ogilla mitt sätt att skriva. Vet inte varför men jag stör mig lite på mig själv när jag läser. Nu kommer det inte bli några mer inlägg.
Hihi, den här veckan ska jag och VP skicka små diskreta brev till varandra. Ingen kommer misstänka. Alla kommer fortfarande ta oss som ytterst seriösa. Utan minsta misstanke om vad det är vi egentligen drömmer om den här veckan....
Detta kommer göra oss ytterst taggade till fredag. Se upp! Under dagarna är det små meddelanden som kommer skickas, och om kvällarna hjälper jag till med "relations-råd". Perfekt! Tycker om dig min lilla ice-queen.
kände
