signs
Likt skuggor i solen och maskrosmärken på kinden vill alla göra avtryck.
Usch, orden rinner inte ut lätt idag men jag antar att det är svårt att berätta och förklara utan att beskriva i detalj. Lina skickade sms från utlandet igår och berättade om att de satt på ett ställe med livemusik varje kväll och att de trodde att jag hade älskat det.
Precis så vill jag göra avtryck. Jag vill att människor ska komma ihåg vad jag älskar och bli påminda om mig när de lyssnar på viss musik eller känner doften av lancome-hypnose eller läser horoskop. Jag vill att de ska tänka på mig när de träffar människor som inte riktigt kan säga nej eller som gillar att lyssna och inte prata så mycket. Jag vill att de ska veta vilket smågodis de ska välja när jag har bett dem handla och jag vill att de ska veta att de måste säga att "det löser sig" när jag undrar.
Jag hoppas att jag aldrig kommer få falukorv när jag ska äta middag hos någon och om någon skulle inreda ett rum åt mig skulle de veta bättre än att bara välja svart och vitt.
Jag vill att de ska komma ihåg den första jag var kär i och att jag mitt i all gråt satte igång ett tåglarm när det var lite över. Om de någon gång ser en trasig fönsterruta högt upp eller rabarber i en trädgård önskar jag att de ler och tänker på mig.
Försöker ni eller tror ni att det bara blir? Eller inte blir?
Kanske inte alltid men ibland i alla fall?
Inte så där som när man trampar mjukt i sanden och havet sköljer bort fotspåret. Utan som när man klivit i röd färg och den stannar länge länge utformad i fotspår på asfalten. Precis så vill jag att det ska bli.
Usch, orden rinner inte ut lätt idag men jag antar att det är svårt att berätta och förklara utan att beskriva i detalj. Lina skickade sms från utlandet igår och berättade om att de satt på ett ställe med livemusik varje kväll och att de trodde att jag hade älskat det.
Precis så vill jag göra avtryck. Jag vill att människor ska komma ihåg vad jag älskar och bli påminda om mig när de lyssnar på viss musik eller känner doften av lancome-hypnose eller läser horoskop. Jag vill att de ska tänka på mig när de träffar människor som inte riktigt kan säga nej eller som gillar att lyssna och inte prata så mycket. Jag vill att de ska veta vilket smågodis de ska välja när jag har bett dem handla och jag vill att de ska veta att de måste säga att "det löser sig" när jag undrar.
Jag hoppas att jag aldrig kommer få falukorv när jag ska äta middag hos någon och om någon skulle inreda ett rum åt mig skulle de veta bättre än att bara välja svart och vitt.
Jag vill att de ska komma ihåg den första jag var kär i och att jag mitt i all gråt satte igång ett tåglarm när det var lite över. Om de någon gång ser en trasig fönsterruta högt upp eller rabarber i en trädgård önskar jag att de ler och tänker på mig.
Försöker ni eller tror ni att det bara blir? Eller inte blir?
Kanske inte alltid men ibland i alla fall?
Inte så där som när man trampar mjukt i sanden och havet sköljer bort fotspåret. Utan som när man klivit i röd färg och den stannar länge länge utformad i fotspår på asfalten. Precis så vill jag att det ska bli.
