IDA

Nu har jag laddat upp med tidningar, kaffe och ny musik på min mobil.
Idag börjar jag återigen se ljuset i livet.
Det är tack vare Karin och Pao som stilla smeker mig på armarna när jag är ledsen. Tack!

Nu drar vi alldeles strax till flygplatsen. Eller ja om en halvtimme. Jag har än sålänge använt mig av försvarsmekanismen bortträngning. Ska se om det fungerar även när vi ska gå ombord senare.

Jag ska på Bruce Springsteen. Wihohoo!

Jaja hur som helst så kommer jag att sakna er här hemma. Pao såg helt övergiven ut igår när jag skulle åka och skrek högt "åk inteeeeeeeeeee åk inteeeeeeee" och grät som jag aldrig har sett maken till.

Hehe nej inte riktigt, men nästan. Du är min Bff iallfall. <3

Förhoppningsvis på återseende
Ida

Jag sitter här och funderar på ifall jag borde helt byta intressen och möjligtvis börja simma eller spela golf eller något annat spektakulärt, och känner mig en aning trött på allt annat.

Samtidigt så börjar jag inse att man kanske borde ta och se lite framåt. Börja planera drömmar och liknande. Jag har tex. redan hittat en klubb som jag mer än gärna skulle vilja besöka. Den ligger i södra Melbourne.
Jamen visst, varför inte.

Helgen har vart ungefär som vanligt.
Nu gör jag ergonomi. Det är tråkigt. Jag tycker att ergonomi nästan låter lite skrämmande. Speciellt ordet. ERGONOMIIIIIIIIIIIIII. Aah. Jani.

Ha en himla bra söndag....

Heeeej!
Visst lät det där trevligt?
Jag och hanna jobbar på att bli lika glada som vår lärare Liselott här på Smid. Hon ler åt allt och alla och säger "heeeej" till alla hon möter, oavsett om dom skjuter upp hennes matteprov gång på gång och sedan får IG igen och igen.

Hehe förlåt.
Hon är iallfall väldigt söt och man blir väldigt glad när man möter henne.

Just nu sitter jag och arbetar med Ergonomi stationer, otroligt givande och trevligt.
Imorse tränade jag & Petra handboll för första gången på väldigt länge. Det gick bra, förutom att mina benmuskler har förtvinat en aning så att jag under vissa tillfällen ramlade omkull på planen. Annars var det skojigt och lite.. Vad ska jag säga.. Känsligt sentimentalt på ett vis.

Idag är det fredag och då finns det faktiskt ingen anledning till att deppa över grejer. Pao peppade mig lite igår också så det känns bra att slippa alla gråtattacker och trötthet för stunden. 

Hur som helst. Nästa vecka åker vi till Kroatien. Det ska bli rooligt. Speciellt roligt ska det som alltid bli att flyga. Kan inte vänta. Vill känna den småartade paniken när man går in på gaten och in i den vita gången till flygplanet. Vill njuta av filmens information om hur vi ska göra IFALL vi skulle störta. Sen iakkta alla skumma gubbar som springer runt i planet, samtidigt som jag lyssnar på när det låter som om motorerna stannar.

Skämt å sido, det värsta som kan hända är att jag dör.
...........?!
Aaaaaaaaahhhhhhh!
Jag vill ha Thunder Road på min begravning. Så att ni vet i förväg.

Ajöss

Det här är inte så lätt som att sitta och pyssla ihop något med tapetklister och tidningsbilder.
Man kan inte skriva vad som helst, för det måste åtminstonde intressera någon. Eller?

Jag antar det. Det mesta här i världen handlar sorgligt nog om bekräftelse, så även detta hör på något sätt ihop med det. Även om det ibland känns som att det kryper i fingrarna på samma sätt som det känns i benen när man suttit still för länge.

Idag så har jag tänkt mycket på personer som på något vis kör på lite dubbelspel. Säger en sak, gör en annan sak.
Jag förstår inte varför man inte bara kan erkänna saker för sig själv och för andra. Jag skulle aldrig döma någon om den så visade sig sårbar, patetisk eller bara ältade saker hit och dit. Men när människor börjar förneka dessa saker, och det ändå lyser igenom så väl vad det är deras hjärta, behov eller tankar vill, då blir det patetiskt. Patetiskt och fel. Först då dömer jag någon, och först då drar jag slutsatser om både det ena och det andra. Och efter det så kan mycket väl vissa personer ändras i mina ögon.
Det är synd.

Förövrigt så händer inte mycket inte.
Jag har skaffat mig ett pyssel intresse, och Pao har skaffat sig ett tandpetar intresse. Båda två ligger ungefär på samma barnsliga nivå. Men när hon använder sina rosa tandtrådsgrejer så tittar hon samtidigt på när jag pysslar. Och klagar på att jag är okontaktbar och inne i min egna värld. Och att jag måste städa upp.
Då svarar jag
"ajajaj nu kommer det ännu mer tapetklister på golveeeeet!"

hejdåååo

Freeeedag kväll, då ska man vara snäll!
... Är mitt nya egna motto. Ligger hemma i soffan och bloggar lite nonchalant och coolt med den här bärbara datorn.
Måste göra er besvikna och berätta att jag faktiskt inte är på Waldemars ikväll. Någon gång måste ju även dom sakna mig och mina trogna krogvänner. Men nästa helg är vi på g igen. Eller så kör vi i veckan om det är öppet? Är så sugen just nu men jag hinner inte springa ner till bussen, plus att jag har mysbyxor med färgstänk på.. Fan då. Jag vill ju egentligen keep up my image. den får inte raseras.. Jag vill vara gamla vanliga jag, hon som tycker att det allra roligaste är att just gå ut. Ut ut ut ut ut!!!!

Detta är iofs väldigt sant. Jag och Pao och ibland Karin har vart ute och gått varje jävla kväll den här veckan. Jag och Pao tog tillochmed en promenad när vi kom hem från Matilda igår. Och det var inte varmt ska jag säga er. Men med lite envishet och gott sällskap funkar det. Ganska bra. Att gå ett varv runt området vid Vasa..

Hur som helst. Så finns det inte så förfärligt mycket att berätta om. Min blogg börjar kännas lite enformig. Ska jag börja med något nytt? Sådana där listor kanske, eller varför inte lite dagens outfit bilder? Jaaaaaaaaaa!!

Neeeeeeeej. Ska komma på något alldeles otroligt eget. Pao vill göra mig känd, ska spåna på lite idéer tillsammans med henne. Så att , mina ca. 10 kära bloggläsare! Fortsätt läs och hoppas på att något nytt roligt någon gång dyker upp. You never know.

Karin har vart här. Det var mysigt. Inte ens en fredagkväll kunde jag vara utan någon. Dags att inse fakta. Jag behöver resa till Sahara och stanna där tills jag bara vill vara med mig själv hela, hela tiden och aldrig kommer att tänka tanken på att låta någon komma i min närhet. Först när jag börjar tänka så, då ska jag åka hem. Sen ska jag umgås, men med en viss tillbakadragen distans. Inte för nära, inte för långt ifrån.

Nu blir det lite babbel, men jag läste imorse när jag satt och väntade på mitt 30 min försenade tåg, i min zenbuddhism bok. Där stod det förutom att man skulle uppskatta varje millimeter av golvet man gick på,
att man ska leva som om man alltid vore tillsammans med andra.
"Gör dig fin för dig själv" liksom.
Det var en fin tanke.

Även om jag aldrig skulle sminka mig och sätta på mig jeans för att bli glad av att kolla mig i spegeln.
Jag blir glad av mysbyxor och min säng.
OCH MINA VÄNNER O FAMILJ...

Godnatt

Här har jag fångat en fin fisk i mitt fiskenät

Halloj!
Sitter och lyssnar på MGMT och tröttnar aldrig. Sjukt bra!

Jag har tänkt på och tror att jag kommer att få ett stort och allvarligt problem när jag blir lite mer vuxen och så småningom ska klara mig lite mer själv. Problemet är mitt enorma behov av att alltid umgås, att alltid prata med någon, att alltid göra något, att alltid lyssna på något, att alltid... Ja ni förstår. Jag vet inte riktigt hur det kommer gå ihop i framtiden om jag sitter själv i en lägenhet och stirrar ut över staden utan att ha någon sittandes bredvid och diskutera framtiden med.

Därför att då är jag trots allt i framtiden. Det är faktiskt jävligt läskigt måste jag medge. På senaste tiden så har jag blivit väldigt beroende av vissa människor. Det är inte så att jag tror att dom kan rädda mig från allt ont och plocka upp mig även om jag så håller på att drunkna i Oceanien.
Men jag vet att dom ändå alltid ringer till mig, vill prata med mig, vill gå på promenader med mig, vill göra det jag vill och säger åt mig att rätt är rätt och fel är fel.
Detta är något jag uppskattar enormt, jag menar, jag skulle nog vara rätt lost annars. Men det är nog också lite på det viset jag definerar mig själv. Precis som The Magic Numbers sjunger, så tror jag att jag alltid kommer att vara lite "Forever lost". Och det är nog inte på ett dåligt sätt, utan bara på ett sätt som jag är. Ibland tror jag att jag gräver lite för djupt in i hjärnan med alla tusen tankar som finns där och sedan kan jag inte riktigt hitta vägen ut därifrån utan stannar där.

Och just det där med att hitta vägen ut, eller att stimulera tankarna så att dom inte riktigt når ända in, det är det som dom hjälper mig med så att jag slipper grubbla alltför mycket.

Det kan nu hända att jag låter en aning psykiskt störd, men jag får hoppas att fallet inte är riktigt så allvarligt. Jag vet bara att jag trivs, så otroligt bra, med sådana som har så mycket att ge mig och med sådana som jag är villig att ge så mycket tillbaka. Man kan inte gunga gungbräda ensam liksom.

Men sen kan jag inte heller förneka att jag gillar att vara ensam. Därför att det gör jag det med... Ett tag... Tills jag sliter mitt hår och gråter i ren apati...
Skämta!

Neejdå. Det var nog egentligen bara ett litet inlägg tillägnat dem som lyser upp min vardag och vill sitta uppe på en bänk vid kvarnen om kvällarna och prata om allt som ska hända sen, till min familj som oroar sig för att jag inte får i mig näringsrik kost, till min farmor som skickar långa sms med desto fler förkortningar, till alla i skolan, till den som sover till halv fyra på eftermiddagarna utan att känna sig alltför lat, osv... Allt det är värt.

"You take the pieces of the dreams that you have
cause you don't like the way they seem to be going
you cut them up and spread them out on the floor
you're full of hope as you begin rearranging
put it all back together
but in the final reckoning
looks like
the lovers are losing"

Ajö

Iiiiiiiiihhhhhhh. Jag behöver kaffe. Är så trött. Måste ha lite nu. Sittero ch försöker att tvinga Frasse att gå och handla, men han vägrar och biter mig i armen istället. Snällis.

Jahaja. Måndag igen. Jag vill bara åka hem och chilla med P. Meeen först väntar ett samtal med Classe. Har bytt tid med My, så jag har mitt samtal halv två så att jag ska hinna med två tåget. Frågan är ju om jag kommer hinna ändå. Återstår att se.

Jag har kommit på en helgaktivitet tjejer! Vi ska börja pyssla. Det är kul, kreativt och blir fint.
Och så är det roligare än att komma hem sent och ha ångest.

Nuuuu kommer min lilla älskling Hannis. Ska tvinga med henne till cafeterian.

Hejdå!

Häromdagen satt jag på ett tåg och pratade om hur människor hela tiden sållas bort. Ju mer tiden går, desto mer har människor försvunnit. Så var det iallfall för mig och personen som satt mitt emot mig.
Jag vet inte om det är något positivt eller negativt. Om alla dom som försvann var lite som katter. 
- Man tror att dom alltid ska hitta hem, men i vissa fall kanske en bil eller något liknande dyker upp på vägen och hindrar dem från att komma tillbaka.

Eller så inser man att det finns få kvar, men dom som verkligen är kvar kanske är allt... Allt man behöver. Eller så behöver dom en tillräckligt mycket för att inte lämna en.
Jag vet inte.

Jag har kommit på att allt handlar så mycket om vem man vill vara. Inte om vem man är.
"Skaffa filmstjärnelooken med 5 enkla knep", "få stjärnornas kropp på en månad", "hon är den snyggaste jag vet, mitt mål är att se ut som henne", "hon får alltid killar, hon är så glad och öppen och charmig, sån ska jag bli", "jag ska bli snygg och oemotståndlig så att han vill ha mig", "om jag är så och så och inte alls som vanliga tråkiga blyga jag, då kommer alla tycka om mig".....

Jag tror iallfall att många tänker så. Det är synd. Synd om mig, synd om dig, synd om er.
Ingen kommer någonsin tycka om någon som är något som inte är verkligt och starkt. Tänk er att knacka på en ihålig ek. Ungefär så skulle det vara. Något utanpå, men inget inuti. Ni kanske inte förstår men.
Ja.

hur som helst. Gå in på myspace och sök på "Irya's playground". BRA!

Ajöss

Hejsan svejsan.
Just nu kan jag erkänna att jag inte är inne i någon vidare skrivperiod alls. Jag behöver vara på ett litet speciellt, skumt humör för att kunna få ner några roliga ord alls i den här bloggen. Det humöret ska vara lite halvdepp blandat med övertrötthet och ändå en viss lycka över allt som livet har att bjuda på.

Just nu så flyter det mesta på rätt bra faktiskt, och det resulterar i att det inte finns så mycket att notera. Men för all del så tänkte jag ändå försöka.

Jullovet är slut, skolan är tillbaka, och det känns faktiskt bara hemskt förutom att jag får träffa alla som får mig att skratta så att det gör ont i magen varje dag. Det om något borde i och för sig vara en anledning nog till att gå hit, så att jag ska försöka.
Annars känns det som om att allt här på Smid kommer att flyta på precis som vanligt. Alla tjejer har fyndat på monkirean, lärarna försöker att få alla på ett positivt optimistiskt humör, och dom som inte har fyndat på monki ser så där allmänt mysiga ut i myskläder och oborstat hår. Med andra ord som vanligt faktiskt.

Jag själv har lyckats spillt ut kaffe på min ljusgråa tröja såhär i början av dagen, dom andra är och tränar basic och jag hade faktiskt hör och häpna tänkt att vara med, men som sagt tidigare så har jag ont i halsen och hosta som gjorde sig påmind imorse när jag sprang till bussen. Men nästa vecka kommer jag hänka med Petra och bli en riktigt smid tjej. Vet att ni har saknat mig!

Ojojoj, nu när jag kom igång finns det ändå saker som jag vill skriva om. Fast som jag vill hålla för mig själv med. Nu antar jag att detta stycket eller något här över kommer att komma med i den nya skvaller bloggen eller vad det nu är. Ska bli spännande isf!

Igår var jag förresten på cirkus med mina syskon, faster och kusin. Det var kul :)

Jaja, funderar på att dra till Thailand en kvart nu.
Jag saknar Karin.

Hejdå

Hellooo.
Jag har ont i halsen. Och känner mig lite sjuk. Men det är inte så konstigt när man har en liten vän som hostar utan att varken hålla för munnen med handen eller armen. Men jag försöker att lära henne.

Iallfall!
De tre senaste dagarna har bestått av jobb. Jobbigt... Annars mest chill.
Haha näe gud det här kommer inte bli nåt bra inlägg alls. Är helt oinspirerad. Men jag hade iallfall ett jättekul nyår, tack tjejer!

Annars så är det mest en liten ångestdag idag över skola, KYLA och sådant annat som man inte riktigt förstår sig på. Men det löser sig.

Ajöss