IDA

Det här är inte så lätt som att sitta och pyssla ihop något med tapetklister och tidningsbilder.
Man kan inte skriva vad som helst, för det måste åtminstonde intressera någon. Eller?

Jag antar det. Det mesta här i världen handlar sorgligt nog om bekräftelse, så även detta hör på något sätt ihop med det. Även om det ibland känns som att det kryper i fingrarna på samma sätt som det känns i benen när man suttit still för länge.

Idag så har jag tänkt mycket på personer som på något vis kör på lite dubbelspel. Säger en sak, gör en annan sak.
Jag förstår inte varför man inte bara kan erkänna saker för sig själv och för andra. Jag skulle aldrig döma någon om den så visade sig sårbar, patetisk eller bara ältade saker hit och dit. Men när människor börjar förneka dessa saker, och det ändå lyser igenom så väl vad det är deras hjärta, behov eller tankar vill, då blir det patetiskt. Patetiskt och fel. Först då dömer jag någon, och först då drar jag slutsatser om både det ena och det andra. Och efter det så kan mycket väl vissa personer ändras i mina ögon.
Det är synd.

Förövrigt så händer inte mycket inte.
Jag har skaffat mig ett pyssel intresse, och Pao har skaffat sig ett tandpetar intresse. Båda två ligger ungefär på samma barnsliga nivå. Men när hon använder sina rosa tandtrådsgrejer så tittar hon samtidigt på när jag pysslar. Och klagar på att jag är okontaktbar och inne i min egna värld. Och att jag måste städa upp.
Då svarar jag
"ajajaj nu kommer det ännu mer tapetklister på golveeeeet!"

hejdåååo