Allt är så läskigt nu. Jättejätteskumt och jag vet inte. Det känns som att Karin och Pao har lämnat mig föralltid. Trots att Pao fortfarande bor kvar i Strängnäs och Karin bara nån timme bort i Uppsala. Men trots det så känner jag mig ensammast i världen, vilket jag vet att jag inte borde göra, men ändå.
Och jag får små infall av att jag bara vill ligga kvar här hemma i min soffa i hela mitt liv. Göra allt jag alltid gör och fortsätta med det. Jag vill att dom ska komma hem igen och att vi ska ha sommarlov och skratta som vi brukar. Men nu går ju inte det.
Men jag vet att det inte är såhär som det är, egentligen. Jag vill åka härifrån, verkligen verkligen. För vad finns mer att hämta här? Allt går ändå bara runt runt runt och slutar aldrig göra det. Det är trist och tröttsamt. Jag har bara lite ångest över att jag inte kommer få träffa alla när jag vill längre. Inte mysa med My framför top model (som jag hatar), inte höra på Emma och Linas ivriga pladder eller träffa min familj varje dag.
Men jag tror det är lärorikt. Jag kommer bli en mycket mer självständig person. Det ni! Med lite hjälp av Evija :)
Vi satt och diskuterade den här fina texten över msn förut förresten. Vad tror ni? Om alla skulle göra så, skulle det vara lättare då? Inte så mycket grubbel och frågor? Eller?
Det är alltid så här. Jag vill gärna pressa ur det allra sista som finns kvar i citronen. Det är surt, det svider intill naglarna och det går inte att gnugga sig i ögonen samtidigt.
Det kanske är just därför jag fortsätter, gång på gång på gång. För att jag inte kan få ögonen att se klart och rent på samma gång. För stunden är det underbart att inte se klart, att virvla runt i euforiska känslor som endast finns till i korta minuter.
Något jag hatar är att få dåligt samvete. Och något jag hatar ännu mer är när jag får dåligt samvete över saker jag inte ens borde få dåligt samvete över. Eller borde jag det då? Eller får jag dåligt samvete för att jag inte alltid alltid alltid orkar lyssna? Jag vet inte.
Åh. Jag blir så trött på mig själv ibland. Jag kan aldrig aldrig aldrig bestämma mig!!!! Ligger här och tittar på fina frisyrer och vill ha blont hår och lugg. Problemet är bara att jag för ett tag sen lovade mig själv att inte färga blont igen, därför att jag känner mig på någotvis färglös och tråkig i det. Och jag är dessutom i full gång med att spara ut min lugg.
Men nu vill jag inte spara längre, och jag vill inte ha brunt. Jag vill vara blond och blek(?! Sen när vill JAG vara blek liksom?!), och ha fin lugg och fin rouge och åååååååh.
Ligger och lyssnar på deppmusik a la bruce springsteen. Skumt eftersom att jag inte alls är "trapped" i någonting numera, och thunder road associeras inte med något särskilt alls nuförtiden.
Men nu ska jag iaf åka och sola hos mina älsklingstvillingar.
En blek look får väl infinna sig när det blir höst, eller nåt.
Ååååååååååååh jag är ledig imorgon. Gudars skymning vad skönt. Min mamma brukar säga så ibland, -gudars skymning alltså, det är sött. :)
Igåååår var jag och Elin på Coldplay. Obeskrivligt bra. HELT SJUUUUUKT! Men fint. Ville gråta. Men jag orkade inte. Så jag skrattade och var glad istället.
Idag har jag arbetat extremt länge och det var för att vara ärlig extremt tråkigt. Men man kan i alla fall äta hur mycket daimglass man vill. Vilket kanske inte heller är så bra när jag tänker efter såhär i efterhand, men det är gott för stunden. Speciellt eftersom att jag och Pao har kommit på hur man äter daimglass på det godaste sättet. Man sparar alla små daimkulor, sen så äter man dom samtidigt. MMMMM. -Ja, vi har pratat om att köpa vanliga daimkulor på Ica utan glass, men det mister liksom sin tjusning på något vis.
Andra roliga saker som jag och Pao brukar ha för oss på jobbet är olika rollspel. När vi diskar brukar vi låtsas att jag är Paos tyska man och hon min thailändska fru som följt med mig hem till Tyskland. Det hela börjar med att hon knappt kan engelska och pratar thai-engelska. Efter det brukar vi avancera och gå vidare till tyska med thailändsk brytning.
Detta kanske låter som en aningens hemsk lek, men dock är det väldigt underhållande när Pao ska försöka sig på dessa typer av språk och kombinationer. Och för att klargöra det hela så är det inte alls något snuskigt inblandat i det här, utan oftast brukar det sluta med att vi diskuterar hur man säger "jag älskar disk" på tyska. När min thailändska fru är i färd med att diska så brukar hon nämligen kalla all smutsig disk för "dich", - "Ich liebe dich!". Dock säger hon det alltid med en viss tvekan.. Det kan ju liksom inte vara "Ich liebe dich", det är ju "jag älskar DIG".. Har vi tänkt..
Då brukar jag föreslå på grov tysk brytning att vi kan kalla det för "dichmachiene".
"Ich liebe dichmachiene". Eller, om ni kan tänka er denna extremt goda kombination av två språk uttalat av Pao som går in för allt hon kan i rollen.. - Ich liebe dichmachiiiieeeeeneeee!
M-M-M! Kokade nyss mitt livs första perfekta ägg. Inte för hårt, inte för löst, perfekt gult och perfekt skalat. Synd att det bara fanns ett kvar...(Elin, Malte?)
Ååh det bara spritter i min kropp numera. Det är så mycket jag funderar över och så många saker jag vill göra. Egentligen är det mest ytliga grejer.. Har blivit rätt sugen på att färga mitt hår ljust igen. Nu förstår jag att de som känner mig suckar därför att jag aldrig kan bestämma mig... Men jaa...... Jag börjar känna mig lite som en emo då min brunhet för längesen har avtagit och försvunnit iväg långt långt bort.....
Och sen vill jag ha en massa fina högklackade skooor. Men jag förbiser det faktum att jag ser ut som en jätte i högklackade skor. Plus att mina fötter inte heller har den bästa formen för den typ av skosort.
Äh. Väääärdsliga problem va! Idag ska jag i alla fall sola. SooOOoOola sola sola. Mhm.
Vilken färg tycker ni? Blont brunt rödaktigt ? ? ? ? ? ? Help meeeee!
Ajösss
Åh nu blev ni lyckliga när ni fick ett helt bildspel med mig i olika hårfärger va? Usch känner mig som en egotjej som älskar sig själv...
Fast. Jag älskar mig själv! Brukar krama mig när jag ska sova.
Hallooooj! Nu jävlar ska jag dammsuga. Dammsuga in varenda liten dammtuss i min dammsugare, så att inga ska få överleva. Nuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu nuuuu nuuuu.
Jaha, jag försöker peppa mig själv till att städa. Det går sådär. Men eftersom att min syster Elin alltid ska vara så duktig och storstädade sitt rum igår, så känner jag att det är på tiden att jag klättrar upp till hennes nivå. Tyvärr är det försent både när det gäller betyg, planerande av klädköp och coldplay biljetter.... MEN! Städningen ska jag nog ta och försöka överglänsa henne med. Faktum är att jag har ett städjobb, därav borde jag ju vara bättre än henne.
Det är bara det att jag har tusen miljoner klädesplagg som jag har köpt vid första förälskade ögonkastet, och nu tröttnat nästan på. Men bara nästan, och därför kan jag inte slänga dem. Jag har svårt att skiljas från saker, att stå i valet eller kvalet; Slänga eller inte slänga?
Det det jag menar med Elins planerade klädinköp. Hon har en hållbar garderob, jag har en överfull men ej hållbar.
Fan. Men men, nu ska jag i alla fall dammsuga. Vad mycket man kan skriva när man egentligen måste dammsuga. Det är bara för att man inte vill dammsuga. Jag hatar att dammsuga, man blir så varm. Om ni gissar vilket ord som förekom mest i detta blogginlägg så får ni allt damm hemskickat på posten av mig!
Det finns så mycket jag älskar, som förtrollar, som får håren på armarna att resa sig och som gör att jag ofta ler för mig själv. Människor försöker prata med mig och jag vill skrika att jag är inte här egentligen, jo jag vet att jag står här framför dig med ryggen vänd mot ditt ansikte och med tusen saker i händerna, men jag är fortfarande inte här framför dig. Kan ni förstå det? Ida, Ida, Ida, säger ni, varför svarar du inte? Jag har inte lust att svara, jag hör era röster men ni befinner er tyvärr inte i min värld just nu, ni får komma tillbaka klockan fem och prova igen då kanske jag står här framför er och kan svara. Ni undrar vad jag tänker på, vad som verkar så himla positivt inne i min lilla värld som får mig att småle så töntigt och ignorera era frågor. Jag tänker att jag inte direkt ignorerar, det är inte det men jag tycker om mina tankar, det är en av de saker som får mig att bli riktigt lycklig, mina egna tankar. Blommiga och färgglada kläder och morgonkaffe och saltlakrits. Ni ser kanske inte att mitt hår just nu virvlar åt alla håll i mitt ansikte när jag cyklar nerför långa nerförsbackar med toner av musik runtom mig men det gör jag, och riktigt snabbt går det också ska ni veta. Snabbare än era ord någonsin kommer nå mina öron och jag vet att det är lite synd men jag kan inte riktigt hjälpa det. Jag är kär i så mycket, mina vänner när de skrattar och är fulla och gör konstiga grejer, fina lockiga hår och teckningar och böcker som människor skapar. Spontana luriga personer som får en att vilja göra fler tokiga grejer och hitta på upptåg som polisen skulle bli arg över men som egentligen bara är skrattretande. Killar som spelar gitarr med fina händer och smaken av hallon och kall öl. Ida varför svarar du inte undrar ni, hur ska du någonsin kunna göra något annat än att stå och sitta och ligga där inne i det overkliga livet och tänka på saker som bara existerar inne i ditt huvud, hur tror du det kommer bli i slutändan, sätt ner fötterna på jorden och börja vandra säger ni med irriterade röster..
Mihihihi. Har nyss ätit av den utsökta köttfärssåsen jag bara lagade till lite nonchalant på några minuter.
Yesterdaaaay.... Så fick jag mig ett kärt återseende av Emma och Lina. Det var roligt. Sen cruisade vi runt lite i deras nya bil och upptäckte Åker by night och tittade upp på stjärnorna genom biltaket..... Stekigt!
Jaha, vad har hänt mer då? Mitt rum är varje kväll invaderat av minst en äcklig harkrank. Eller heter det harskrank? Jag säger nog det sistnämna.. I alla fall så tycker jag att det ser ut som att dom har någon form av damp eller vad heter det.. Spasmer? Aja, dom flyger iaf runt i racerfart och kritschar mot väggarna. Sen när jag ska försöka jaga ut dom varje kväll genom antingen fönstret eller dörren, så fattar dom inte att jag bara vill rädda deras liv.. Utan flyger istället rakt in i väggarna igen o igen o igen. Smart.
Men igår var det värsta! Då började den största harskranken jag sett i hela mitt liv att jaga mig. Det kan man kalla en damp-insekt. Flög efter mig och jag sprang runt runt naken i mitt rum med en tidning i handen. Måste sett roligt ut från grannens fönster.
Hur som helst flög den in i mitt översta klädskåp och då stängde jag snabbt... Och hårt... Och bestämt.. Sedan gick jag och la mig i min säng, fällde en liten tår över att jag hade bidragit till en lång och plågsam död för den lilla insekten.
Men sen ångrade jag mig snabbt när jag hade släckt lampan och hörde det bekanta ljudet: kriiiittttschhhhh, krittttschhhhhh. Det värsta var att min skarpa intuition sa mig att ljudet kom underifrån mitt täckte. Långsamma rysningar gick uppför min rygg och jag fick återigen ta upp harskrankjakten.
Frågan är vad dessa djur egentligen fyller för funktion... Mer än att hålla mig vaken om kvällarna?
När vi såg ut över vattnet märkte vi att hösten började komma. Rönnbären var tydligen många och det var ett tecken på att en kall vinter skulle infinna sig. -Äsch, det där tror vi inte på, sa vi.
Jag vet att vi höll varandra i händerna, hårdare än vi egentligen kan, - bara det att vi gjorde det på ett osynligt vis, så som bara vänner kan. Och vi skrattade och pratade och slöt filtarna tätare omkring oss och klagade på att mörkret började dölja allt det fina gröna redan klockan tio numera. Jag hörde alla viska om natten..
Och du tvinnade mitt hår runt dina fingrar, och jag påpekade att jag måste klippa mig. Du sa att du också behövde det. Sedan svor jag och sa att kaffet hade blivit för svagt igen. Och jag kände dina ögon den natten, dom följde varje steg..
Jag låg och läste min dagbok härom natten när det för varmt för att sova. Jag bläddrade tillbaka till sent 2007, tidigt 2008 och så vidare. Tyvärr var det inte med ett leende jag ögnade igenom de texterna, utan istället steg en stor ångestvåg högre och högre upp i halsen. Och jag insåg att det aldrig kommer bli så där igen. Att det aldrig kommer bli så att saker går runt runt runt i huvudet och aldrig tar slut. Att saker som jag gjorde mer för andra än för mig själv utan att få någonting tillbaka aldrig kommer att göras igen.
Jag vet inte vad jag vill säga med det egentligen. Men på något vis tror jag det var ett litet budskap från ovan om att jag ska leva mer i nuet och framtiden än att gå runt och tänka i imperfekt. Tankar som "tänk om det skulle vara som det var förut", "jag saknar när vi gjorde alla de sakerna", "jag vill se ut som jag gjorde då" osv, dyker upp just för att de inte är menade att vara verklighet just nu.
Jaaaja nog på filosofier. Jag ska åka till London den 10 september! Och stanna där ett tag med Evija, försöka hitta jobb osv. Det ska faktiskt bli helt sjukt kul! Att göra någonting annat, byta miljö och allt sånt. =) Även om jag kommer sakna en hel del av alla de bästa människorna som finns i min närhet hela tiden.
Haha, det här blev mer en tråkig uppdatering än något vettigt. MEeeeeeEen men.
Oj oj oj! Tempot här är raka motsatsen mot den första delen av sommaren. Sjukt mycket jobb, sjukt mycket bästa vänner, sjukt mycket planer och tankar.
Men vet ni, jag börjar känna igen mig själv igen. Upp och ner, fram och tillbaka, åt sidan och lite snurr, sen samma sak igen. Snabbt snabbt snabbt, tempo och skratt. Underbart!
