IDA

Allt är så läskigt nu.
Jättejätteskumt och jag vet inte.
Det känns som att Karin och Pao har lämnat mig föralltid. Trots att Pao fortfarande bor kvar i Strängnäs och Karin bara nån timme bort i Uppsala. Men trots det så känner jag mig ensammast i världen, vilket jag vet att jag inte borde göra, men ändå.

Och jag får små infall av att jag bara vill ligga kvar här hemma i min soffa i hela mitt liv. Göra allt jag alltid gör och fortsätta med det. Jag vill att dom ska komma hem igen och att vi ska ha sommarlov och skratta som vi brukar. Men nu går ju inte det.

Men jag vet att det inte är såhär som det är, egentligen.
Jag vill åka härifrån, verkligen verkligen. För vad finns mer att hämta här? Allt går ändå bara runt runt runt och slutar aldrig göra det. Det är trist och tröttsamt. Jag har bara lite ångest över att jag inte kommer få träffa alla när jag vill längre. Inte mysa med My framför top model (som jag hatar), inte höra på Emma och Linas ivriga pladder eller träffa min familj varje dag.

Men jag tror det är lärorikt. Jag kommer bli en mycket mer självständig person. Det ni! Med lite hjälp av Evija :)

Vi satt och diskuterade den här fina texten över msn förut förresten.
Vad tror ni?
Om alla skulle göra så, skulle det vara lättare då?
Inte så mycket grubbel och frågor?
Eller?