IDA

Vågorna brusar fortfarande fast lite mer bakom ögonen än framför dem. Det känns som det lättare framkallar tårar när man inte riktigt kan se när de vandrar över varandra likt pianofingrar gör over tangenter utan istället känner att de är på fel ställe.

Sus och brus som aldrig lägger sig till ro utan ständigt bara påminner men som tystnar när du är där bredvid. Nästan bara då, aldrig annars när man måste vandra framåt tyst för sig själv och bara har tankarna att lyssna till. Inga andra andetag eller röster utan bara kyla som smeker ens kinder på ett obehagligt sätt och som får det att rysa lite längs ryggen.
Jag försöker klä på mig så mycket jag kan men det är inte alltid man blir varm ändå..

Hejsan!
Här ligger jag och lyssnar på partylåtar vi dansade till i Sri Lanka. Nu börjar man ju lite smått längta tillbaka.

Sverige är ju så KALLT! Och då tänker jag inte bara på de tolv minusgraderna som varit idag. Allting är ju så kyligt på något vis. Man blir mental-hatad på bussen ifall man sätter sig bredvid någon om det finns andra lediga säten. Man undrar alltid om människor är fejktrevliga eller bara tillgjorda. Om någon ler mot en funderar man på dennes eventuella baktankar eller blir irriterad för att man inte orkar le tillbaka. På tågen klagar alla på förseningarna och ingen kommer minsann och erbjuder med skrikande gäll röst "Chai-chai-chai!!?" en gång var femte minut.

Det  trista är ju att även jag blir en kylig människa här i det kyliga Sverige. När man är borta finner man sig i att alla tittar och ler och pekar och frågar och pratar och hjälper. I början känns det litet integritets-påträngande men efter ett tag börjar man gilla det. Även om tågen i Indien är två timmar sena, byter plattform tre gånger innan varje avgång och man sitter fem st på en smal brits klagar ingen för det. Förutom just vi som kommer från perfekta kyliga Sverige. Man blir så VARM utomlands. Och här hemma blir man så KALL.

Isch, borde nog flytta härifrån. Självklart finns det ju ljus i vardagen även här. Men mjaaa.


Nåväl. Kanske dags att ta tag i livet och komma på vad man ska göra. Fyller ju 21 snart. Alltsååååååå jag fyllde ju nyss 18, och 19! Vad är det här? Var försvinner min tid?
Jag hör av mig när jag fixat Volvo och hund.

Hejdåå

Här ligger jag denna mörka torsdagskväll och är tröttare än någonsin. Frågan är ju varför det är så jäkla kallt överallt? Inne, ute, på tåget, på jobbet, innanför min jacka och överallt på alla andra ställen. Brr vad jag fryser. Får väl köpa en ful dunjacka. Kanske en glansig i en stark färg med ett skärp i midjan, skulle jag nog passa i. Usch jag ryser av tanken.

På tal om jackor, när ska min jacka komma som jag beställt dåå? Beställde ju den när jag var i Sri Lanka för att jag skulle få den när jag var hemma. Men icke. Modekungen är inte så himla kungliga verkar det som.

Idag har jag jobbat med lite äldre elever. Det förundrar mig faktiskt hur allting verkar ha ändrats sedan jag gick i åttan-nian.

Kommer inte ihåg att vi skolkade, vara allmänt dryga, hade jacka+mössa+vantar inne på lektionerna, hade asmycket brunkräm och tyckte att hela livet var allmänt jobbigt. Men sen har jag väl också alltid varit en mönsterelev.. Man kan ju inte begära för mycket av alla här i världen. Ungdomens år är väldigt splittrade och man måste väl hantera dem på något vis..

Nuuuuuuuu ska jag diska lite disk och sen ska jag heja på Sverige. Heja heja heja heja!

I eftermiddags när Rasmus hämtade mig på stationen så möttes jag av hans skönsång i bilen till "för det är såååååå jag säger deet, du är det finasteee jag veeeeeet". Även om hans röst inte är den bästa så gjorde det mig varm fast det var iskallt!

hejdåå

hej min lilla blogg. Jag har saknat dig lite. Eller ganska mycket faktiskt. Du står högt upp på min gilla-lista.

Heeeeeeehe, jag pratar med min blogg, normal tjej. Faktum är att jag är lite smånervös. Vet inte om jag har tappat bloggstinget helt nu när jag varit ute och rest och inte skrivit på länge. Det får väl tiden utvisa.

Åh det finns så mycket att berätta om men som skulle bli alldeles för långt att skriva här. Om Indien och Sri Lanka och människor och händelser och om Paos och min sista natt i Sri Lanka.. Ni skulle skrattat om ni varit med, eller ja, inte om ni hade varit med men om ni fått se det live. Om ni hade varit med hade ni nog snarare varit ganska gråtfärdiga, det var i alla fall vi.

Men som sagt, jag får berätta om det en annan gång.

Just nu är det snart mörkt ute och jag sitter här ensam i vårat hus där de borrar för fullt. Det är lite skumt att vara ensam igen, har inte varit det på två och en halv månad och nu helt plötsligt måste man sysselsätta sig själv.

Jag saknar Rasmus fast vi sågs igårmorse och jag har nog blivit en toffel. En liten toffel, inte en jätteluddig och jättevarm men en liten liten. Men det gör inget för jag tycker om honom så mycket och för varje dag som går så gör jag det mer och mer. Det är härligt.

Nu ska jag nog äta lite ost och dricka lite kaffe. Något som jag saknat när vi varit ute och rest. Mmmm.

Hejdå!