IDA

Jag har haft så roliga dagar nu i snart två veckor. Dansat och skrattat hela nätterna, skrattat åt nätterna på dagarna och så vidare. Samtidigt har det också varit lite kaos med allt, kartonger står här och var och det har varit lite svårt att hinna med. Det är ofta det känns som att jag inte hinner med, jag vill hinna med så mycket och helst precis allting av det som gör mig glad. Jag längtar till Asien-doft och klimat just ikväll, sand i lakanen och högt ljud av syrsor som spelar. Bussar som åker livsfarligt snabbt och en vardag där man inte så ofta behöver titta på klockan. Jag är lite rädd för att jag inte ska hinna med att åka tillbaka på väldigt länge, att det ska gå så länge att jag glömmer bort hur det luktar.

 

Men sen är det klart att man inte hela tiden kan vara orolig över att inte hinna med allt man vill, för då kanske det blir någon omvänd effekt och helt plötsligt har man skaffat en pool och solarielampa utan något som helst sug efter att åka bort någon mer gång i livet. Det viktigaste kanske bara är att veta att man vill, att man ska och att bara små tankar om vissa saker aldrig kommer sluta ge en varma hjärtklappningar. Det är som när jag tänker på ifall jag någon gång skulle sluta bli varm i kroppen när jag tänker på er där nere i mitt lite sydligare hem. Då kanske det har blivit så att vi helt plötsligt blev tvungna att anstränga oss så mycket för att någonting starkt inte längre fanns kvar.

 

Men jag vet ju att det är så mycket starkt och varmt och hjärtklappnings-framkallande som finns kvar i mig än, att det kommer ta en himla lång tid för att få det att försvinna.

 

Här går jag och jag, bredvid varandra och tänker att det var längesedan vi sågs. Hur har du haft det med allting och är det något som är annorlunda än sist? Det är inte så ofta vi hinner vara bara vi numera, och jag vet att vi väljer att ha det så för att det är ganska enkelt då. När vi är på olika håll får vi en lagom dos av oss själva och ingenting blir så där överväldigande som det ibland kan bli. Men igår när vi var ute och gick kände vi så där som det är svårt att förklara för någon annan. Alla björkars gulgröna löv glittrade i solen och vi lyssnade på en massa fin musik. Vi andades in höstluft och insåg att nu kommer den igen, den underbart hatade - kanske överdrivet hatade - hösten.

 

Men vi skakade hand på att hösten blir bättre för varje år som kommer och att det inte alls känns som att vi måste hålla ut några månader tills våren kommer igen. Under sommaren så har det känts som att vi kommit på att de flesta av alla dagars timmar är ganska härliga och det finns oändligt fler och större problem andra människor har än vi.

 

Det finns fortfarande saker som tåls att diskutera och det kanske inte alltid är okej att tillåta sig tänka på vissa sätt. Men vi rör oss framåt och mer än någonsin innan känner jag att vi trivs ihop ensamma, planlöst promenerande med musik i öronen och kylig luft i lungorna.