IDA

Här går jag och jag, bredvid varandra och tänker att det var längesedan vi sågs. Hur har du haft det med allting och är det något som är annorlunda än sist? Det är inte så ofta vi hinner vara bara vi numera, och jag vet att vi väljer att ha det så för att det är ganska enkelt då. När vi är på olika håll får vi en lagom dos av oss själva och ingenting blir så där överväldigande som det ibland kan bli. Men igår när vi var ute och gick kände vi så där som det är svårt att förklara för någon annan. Alla björkars gulgröna löv glittrade i solen och vi lyssnade på en massa fin musik. Vi andades in höstluft och insåg att nu kommer den igen, den underbart hatade - kanske överdrivet hatade - hösten.

 

Men vi skakade hand på att hösten blir bättre för varje år som kommer och att det inte alls känns som att vi måste hålla ut några månader tills våren kommer igen. Under sommaren så har det känts som att vi kommit på att de flesta av alla dagars timmar är ganska härliga och det finns oändligt fler och större problem andra människor har än vi.

 

Det finns fortfarande saker som tåls att diskutera och det kanske inte alltid är okej att tillåta sig tänka på vissa sätt. Men vi rör oss framåt och mer än någonsin innan känner jag att vi trivs ihop ensamma, planlöst promenerande med musik i öronen och kylig luft i lungorna.