IDA

Godkväll.
Jag sitter och funderar lite på när man egentligen blir vuxen. Det är en liten återkommande tanke hos mig, eftersom att jag har vissa fördomar om det, och helst av allt kanske skulle vilja vara 18 eller max 20 resten av livet.
Näe, inte riktigt kanske, men något sånt. Tiden skulle gärna kunna få gå, men jag, jag skulle kunna få stanna i ungefär den åldern jag är i nu. Några år hit och dit skulle väl inte spela så stor roll, men bara inte för många.

Förutsatt att alla som jag tycker om inte heller skulle åldras. Jag skulle inte direkt vilja sitta på George själv och planera kluriga saker att göra utan att ha Pao mitt emot mig som föreslog saker. Eller ännu värre, att hon satt mitt emot mig och skakade moget på huvudet och sa förmanande "men Ida sådär kan man faktiskt inte göra, det är elakt att göra en vodoo docka av någon.."

Det är faktiskt rätt så många saker jag inte tror att man normalt gör när man är vuxen och mogen men som man gör som ung.

Inatt så sov jag tex. sked med Karin, och inte alls på ett sexuellt vis, utan för att det var kallt och vi tycker om varann. Visserligen vaknar jag ibland av att hon brukar pussa mig på axeln, men jag har överseende med det därför att jag kanske ser lite manlig ut utan smink och att för hon oftast är i halvt koma när hon sover och misstar mig för någon annan.
När man sen är gift och har barn och ska sova över hos sin kompis, (om man ens sover över hos sina kompisar då?) så får man istället ta bäddsoffan och ta med sig eget täcke. Eller?

En gång när jag och Linnéa var påväg hem till henne och det började mörkna så hade vi jättetråkigt, och då fick vi för oss att ta av oss alla kläderna och springa nakna på hennes gata och in till henne. Och vi skrattade och var rädda för att någon skulle se oss och andades sedan ut när vi väl var inne.
Något sådant vet jag inte heller riktigt om jag kan tänka mig att någon som i vanliga fall rastar sin hund på den gatan skulle göra. Men det är självklart också bara antaganden från min sida, det finns säkert många som skulle vilja göra det.

Sen är det också liksom okej att göra bort sig lite när man är i våran ålder.
-Okej, du var dum, men det gör inget.
-Okej, du var otrogen, det var dumt, men det det löser sig.
-Okej, du har inga pengar kvar till hela månaden trots att du fick dom i förrgår, men det ordnar sig.
-Okej, du var för full, men haha, du var asrolig fast lite pinsam.
-Okej, du sov visst till kl fem, men det är ju en dag imorgon också.
-Okej, du fikade i fem timmar istället för att städa.. Men det gör fortfarande ingentiiiiiiiiiiing!
Sånt är skönt. Faktiskt.

Men jag antar att man mognar med åren och faktiskt börjar att längta efter en fast ståndpunkt i livet och ett hus. Kanske. Någon gång.
Annars kan vi mer än gärna bli nya desperate housewives, eller vad säger ni mfs90brudaaaaar?

Ett tecken på att min mognadsgrad har utvecklats kommer i allafall vara den dagen jag stolt kan bjuda på ris istället för risgrynsgröt. Vid närmare eftertanke kommer jag alltså vara ung rätt länge till, vilket på något vis känns som en lättnad.

Godnatt



Sådant där kanske inte heller är så roande om några år..

Jag och mina vänner har pratat om hur mycket vissa människor accepterar, och hur vissa inte ens accepterar hälften av vad andra gör.
Det vi pratade om var pojkvänner som på ett eller annat sätt varit allmänt konstiga i huvudet.

Det är många av mina vänner som haft killar som tex. försökt bestämma vad deras tjejer ska ha på sig, vilka dom ska umgås med eller hur dom ska bete sig när dom festar. 
 Självklart kan man ha åsikter om vad som är fint eller fult, men inte åsikter som "det här får du verkligen inte ha för att då kommer andra att titta på dig och du är bara min och..". Därför att det är sjukt.

Självklart kan man fint inflika att någon alltid blir för full, så länge man själv inte blir det. Då är det bara dubbelmoral. Och det värsta är att det är så många, som accepterar sånt här?! Som byter kläder, anpassar sig för att slippa bråk och kanske tillomed börjar tro att det helt enkelt är fel att ha vissa saker på sig eller att prata med en del vänner. Alltså va?

Det hela handlar om svartsjuka, som går alldeles alldeles för långt. Det finns så många fler exempel.
Tex, någon kompis till killen/tjejen som är svartsjuk har sett dennes flickvän/pojkvän stå och prata helt vanligt med någon av det andra könet en utekväll. Morgonen därpå får flickvännen/pojkvännen sms där det står saker liknande
"Hoppas det gick bra igår", "Vet att du var otrogen", osv.
Vadå, så man är otrogen för att man konverserar, som trots allt är behövligt för att man ska kunna umgås med människor överhuvudtaget?
Det hela handlar om att den som mår dåligt och är osäker på den andre inte vill göra det själv, och istället får den andre att må ännu sämre själv. Jag kan tänka mig att den riktigt njuter av att se den andre kanske först säga emot, men sedan krypa på knä och säga att den aldrig skulle göra något för att den "älskar dig mest i hela hela världen och puttinututit..."

Men trots allt sånt här, skulle kunna räkna upp tusen grejer till, så accepterar vissa det?
Deras kärlekar kan vara otrogna, dumma i huvudet, göra och säga sådant man i allmänhet inte säger till någon, och ändå så fortsätter man att vara tillsammans med den här personen, eller ännu värre, tar tillbaka den efter ett uppehåll som berott på ovanstående saker.

Det är sjukt!!!! Jag kan inte hjälpa det, för jag förstår inte av hela mitt hjärta hur man kan göra så mot sig själv?! Det är ju förfan långt under ens värdighet, även om man älskar någon obegränsat osv. Det handlar om självrespekt. Accepterar man sådana saker en gång, fattar man inte att det bara fortsätter då? Är man så trög att man tror att om man bara struntar i att prata med sina gamla kill/tjej-kompisar, raderar inkommande samtal och byter tröja, så kommer det att bli bra? Så kommer man att sluta bråka och få idiotiska svartsjuka sms?
Shit, då har man ju tappat sig själv på vägen någonstans, eller så är man i sånt behov av bekräftelse eller så rädd för att behöva klara sig själv så att man inte gör något åt det fastän det suger ibland.

Usch, det är en av de saker som kan göra mig så otroligt förbannad så att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Om någon sa åt mig att jag inte kunde ha en för kort kjol eller att jag inte fick prata med min bästa killkompis, då skulle jag hellre gå ut naken och kramas med vännen än att göra tvärtom.

Det som är hemskt är att det finns så många jag känner som accepterar och låter sånt här bara vara?
Jag kanske inte vet så mycket om att ge och ta och ha ett tre års långt förhållande, men ändå...

Lite värdighet måste man väl behålla iallfall.

Ajöss

Sitter och lyssnar lite på vem tänder stjärnorna, och kom att tänka lite på när jag och mamma var på konsert i somras vid Gripsholm. Det ösregnade men var fint.

Jag & Pao funderade i helgen på om vi skulle skriva en "människokännarbok", om människor vi känner. Eller, det var väl mest min idé, medan Pao berättade om vilken bra människokännare hon är. Skulle vara en svårslagen kombination tror jag bestämt. Så akta er, vi granskar er mer än ni tror! Hihihi...

Förövrigt så står höstlov på glänt, vilket känns otroligt befriande!!!! Ska sova mest tror jag. Mmmmm. Det ska bli skönt.

Idag har jag träffat Madelene, vi drack kaffe och pratade om framtiden. Det var soft.

Äh, har inget vettigt alls att skriva. Haha.
Godkväll

Den här månaden för två år sedan så hade jag jätteroligt varje helg. För att jag var bara med sådana jag tyckte om, hela tiden, och ingenting annat kom liksom emellan. Inget fick en att tänka över grejer som man verkligen inte borde, inget fick en att längta bort eller efter att se nya människor. För att jag trivdes ändå. Jag hade er, ni vet, och det räckte. Varje söndagsmorgon gick vi och handlade frukost på Ica, jag var ett med Jensen sängen och sjalarna i olika färger var en återkommande fin liten accessoar.
Indiemusiken var uttjatad, techno var mer grejen. Och Byz, självklart. Det hela var såklart på skämt, men fortfarande kan jag inte förneka att jag tyckte om att sjunga med i "ta min hand gå med varann..".

Och våren. Den var också rolig. Och konstig. Men det var fortfarande så att även hur konstigt allt än var, så kunde jag fortfarande skratta så att jag grät åt en perverst formad telefon och skämt om bajs-Lisa.

Nu så är det mest så att allt är ett mönster. Det är lite synd, för jag vill inte att det ska vara så. Det borde väl inte det. Men allt var så nytt förut, och nu, så är det inte det..
I miss it.

Jaja, lite nostalgi hit och dit skadar väl inte.
Back to hinduismen.

Ajöss

Hola!
Nu är jag hemkommer från min hajk.
Kom hem igår, trött, luktade skog, eld, och allt möjligt annat. Men, jag överlevde!
Kortfattat så påbörjade vi färden i onsdags, då det spöregnade. Vi paddlade från Åker till någonstans där vi skulle sova första natten. Det går inte att beskriva hur mycket regn himlen släppte ner på oss, eller hur blöta vi var och vår packning. Väl framme hade jag lust att lägga mig ner på marken och gråta, men istället skulle jag sätta upp ett jävla tält. Ajaj, det var inte roligt. När vi hade gjort det så skulle jag alltså börja laga mat på stormköket. Brrrrrr säger jag bara. Allt var hemskt. Mina händer skakade, mina vantar var dyngsura och mina stövlar läckte. Allt kändes helt enkelt inte sådär jättebra.

Men efter en lång och minst sagt kall natt i en blöt sovsäck, så vaknade vi av att solen nästan strålade lite på oss. Paddlade oss igenom hela dagen, två av våra vänner trillade i vattnet, haha det var synd om dem, och så mycket mer hände faktiskt inte. Vi kom på eftermiddagen efter sex timmars paddlande fram till vår ö där vi skulle övernatta. Kvällen var mysig med Loa som spelade gitarr, vi som sjöng med, lägereld och godis och skratt. När vi skulle sova så hade små, små larver invaderat vissas tält, så många sov ute vid elden, haha. Dock inte jaaaaag :)

Igår var jag bara så lycklig över att vi skulle komma hem så jag paddlade med stora tag och ett anande leende på läpparna. Väl framme i Eskilstuna efter bussfärd från Gnesta så kunde jag inte varit lyckligare.

Hemma i mitt lilla hus så tvättade jag håret sju gånger, men eldlukten gick fortfarande inte bort. Det var lite synd. Sen åkte jag med mina något krångliga vänner Karin&Pao till Sandra och Linnea. Treeevlig kväll!

Idag har jag tagit det aslugnt till typ kl tre, då gick jag och Louise ner på stan och träffade Linnéa, sen hälsade vi på Pao och My och nu är jag hemma.
Yesssssssss.

Det var väl det.
Sen så förlorar människor sjukt mycket respekt i mina ögon ibland, det är lite synd.

Ajöss



Sommar=)