IDA

Jag och mina vänner har pratat om hur mycket vissa människor accepterar, och hur vissa inte ens accepterar hälften av vad andra gör.
Det vi pratade om var pojkvänner som på ett eller annat sätt varit allmänt konstiga i huvudet.

Det är många av mina vänner som haft killar som tex. försökt bestämma vad deras tjejer ska ha på sig, vilka dom ska umgås med eller hur dom ska bete sig när dom festar. 
 Självklart kan man ha åsikter om vad som är fint eller fult, men inte åsikter som "det här får du verkligen inte ha för att då kommer andra att titta på dig och du är bara min och..". Därför att det är sjukt.

Självklart kan man fint inflika att någon alltid blir för full, så länge man själv inte blir det. Då är det bara dubbelmoral. Och det värsta är att det är så många, som accepterar sånt här?! Som byter kläder, anpassar sig för att slippa bråk och kanske tillomed börjar tro att det helt enkelt är fel att ha vissa saker på sig eller att prata med en del vänner. Alltså va?

Det hela handlar om svartsjuka, som går alldeles alldeles för långt. Det finns så många fler exempel.
Tex, någon kompis till killen/tjejen som är svartsjuk har sett dennes flickvän/pojkvän stå och prata helt vanligt med någon av det andra könet en utekväll. Morgonen därpå får flickvännen/pojkvännen sms där det står saker liknande
"Hoppas det gick bra igår", "Vet att du var otrogen", osv.
Vadå, så man är otrogen för att man konverserar, som trots allt är behövligt för att man ska kunna umgås med människor överhuvudtaget?
Det hela handlar om att den som mår dåligt och är osäker på den andre inte vill göra det själv, och istället får den andre att må ännu sämre själv. Jag kan tänka mig att den riktigt njuter av att se den andre kanske först säga emot, men sedan krypa på knä och säga att den aldrig skulle göra något för att den "älskar dig mest i hela hela världen och puttinututit..."

Men trots allt sånt här, skulle kunna räkna upp tusen grejer till, så accepterar vissa det?
Deras kärlekar kan vara otrogna, dumma i huvudet, göra och säga sådant man i allmänhet inte säger till någon, och ändå så fortsätter man att vara tillsammans med den här personen, eller ännu värre, tar tillbaka den efter ett uppehåll som berott på ovanstående saker.

Det är sjukt!!!! Jag kan inte hjälpa det, för jag förstår inte av hela mitt hjärta hur man kan göra så mot sig själv?! Det är ju förfan långt under ens värdighet, även om man älskar någon obegränsat osv. Det handlar om självrespekt. Accepterar man sådana saker en gång, fattar man inte att det bara fortsätter då? Är man så trög att man tror att om man bara struntar i att prata med sina gamla kill/tjej-kompisar, raderar inkommande samtal och byter tröja, så kommer det att bli bra? Så kommer man att sluta bråka och få idiotiska svartsjuka sms?
Shit, då har man ju tappat sig själv på vägen någonstans, eller så är man i sånt behov av bekräftelse eller så rädd för att behöva klara sig själv så att man inte gör något åt det fastän det suger ibland.

Usch, det är en av de saker som kan göra mig så otroligt förbannad så att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Om någon sa åt mig att jag inte kunde ha en för kort kjol eller att jag inte fick prata med min bästa killkompis, då skulle jag hellre gå ut naken och kramas med vännen än att göra tvärtom.

Det som är hemskt är att det finns så många jag känner som accepterar och låter sånt här bara vara?
Jag kanske inte vet så mycket om att ge och ta och ha ett tre års långt förhållande, men ändå...

Lite värdighet måste man väl behålla iallfall.

Ajöss