IDA

Den här månaden för två år sedan så hade jag jätteroligt varje helg. För att jag var bara med sådana jag tyckte om, hela tiden, och ingenting annat kom liksom emellan. Inget fick en att tänka över grejer som man verkligen inte borde, inget fick en att längta bort eller efter att se nya människor. För att jag trivdes ändå. Jag hade er, ni vet, och det räckte. Varje söndagsmorgon gick vi och handlade frukost på Ica, jag var ett med Jensen sängen och sjalarna i olika färger var en återkommande fin liten accessoar.
Indiemusiken var uttjatad, techno var mer grejen. Och Byz, självklart. Det hela var såklart på skämt, men fortfarande kan jag inte förneka att jag tyckte om att sjunga med i "ta min hand gå med varann..".

Och våren. Den var också rolig. Och konstig. Men det var fortfarande så att även hur konstigt allt än var, så kunde jag fortfarande skratta så att jag grät åt en perverst formad telefon och skämt om bajs-Lisa.

Nu så är det mest så att allt är ett mönster. Det är lite synd, för jag vill inte att det ska vara så. Det borde väl inte det. Men allt var så nytt förut, och nu, så är det inte det..
I miss it.

Jaja, lite nostalgi hit och dit skadar väl inte.
Back to hinduismen.

Ajöss