IDA

Jag vet inte, men den här vintertiden framkallar faktiskt en del ångest. Och det värsta är att jag inte riktigt vet vad det är för slags ångest egentligen. Bara någon sort av uttråkad, grå ångest som vill göra sig hörd men inte kan för att den inte är så stor. Bara medel. Och när allt är medel, då suger det oftast. Jag tycker om att antingen vara jättelycklig eller rätt nere. Att bara vara mitt emellan ger mig på något sätt ingenting i längden. Och det är precis så det är nu. Inget vettigt blir gjort, inget kul blir gjort, och jag varken gråter eller skrattar. Allt flyter bara på som kranvatten på låg nivå. Det hörs inte högt men man hör ett svagt rinnade om man lyssnar noga. Och det låter fridfullt men samtidigt tråkigt. Jag kan varken ringa till Karin och gråta eller skratta åt allt möjligt för att allt känns så bra. Och när det är så, så kan ingen trösta en, för ingen vet inte vad problemet är.
Och jag vet väl inte vad problemet är heller egentligen. Haha, faktiskt inte alls.
Men något ligger lite i vägen för att helt och hållet släppa konstiga tankar och åka någonstans istället för att sitta här.

Nåväl, what to do.
Inte mycket alls.

"Gråt aldrig över någon som inte skulle gråta över dig"