IDA

Häromdagen satt jag på ett tåg och pratade om hur människor hela tiden sållas bort. Ju mer tiden går, desto mer har människor försvunnit. Så var det iallfall för mig och personen som satt mitt emot mig.
Jag vet inte om det är något positivt eller negativt. Om alla dom som försvann var lite som katter. 
- Man tror att dom alltid ska hitta hem, men i vissa fall kanske en bil eller något liknande dyker upp på vägen och hindrar dem från att komma tillbaka.

Eller så inser man att det finns få kvar, men dom som verkligen är kvar kanske är allt... Allt man behöver. Eller så behöver dom en tillräckligt mycket för att inte lämna en.
Jag vet inte.

Jag har kommit på att allt handlar så mycket om vem man vill vara. Inte om vem man är.
"Skaffa filmstjärnelooken med 5 enkla knep", "få stjärnornas kropp på en månad", "hon är den snyggaste jag vet, mitt mål är att se ut som henne", "hon får alltid killar, hon är så glad och öppen och charmig, sån ska jag bli", "jag ska bli snygg och oemotståndlig så att han vill ha mig", "om jag är så och så och inte alls som vanliga tråkiga blyga jag, då kommer alla tycka om mig".....

Jag tror iallfall att många tänker så. Det är synd. Synd om mig, synd om dig, synd om er.
Ingen kommer någonsin tycka om någon som är något som inte är verkligt och starkt. Tänk er att knacka på en ihålig ek. Ungefär så skulle det vara. Något utanpå, men inget inuti. Ni kanske inte förstår men.
Ja.

hur som helst. Gå in på myspace och sök på "Irya's playground". BRA!

Ajöss