Love always remains
Halloj!
Sitter och lyssnar på MGMT och tröttnar aldrig. Sjukt bra!
Jag har tänkt på och tror att jag kommer att få ett stort och allvarligt problem när jag blir lite mer vuxen och så småningom ska klara mig lite mer själv. Problemet är mitt enorma behov av att alltid umgås, att alltid prata med någon, att alltid göra något, att alltid lyssna på något, att alltid... Ja ni förstår. Jag vet inte riktigt hur det kommer gå ihop i framtiden om jag sitter själv i en lägenhet och stirrar ut över staden utan att ha någon sittandes bredvid och diskutera framtiden med.
Därför att då är jag trots allt i framtiden. Det är faktiskt jävligt läskigt måste jag medge. På senaste tiden så har jag blivit väldigt beroende av vissa människor. Det är inte så att jag tror att dom kan rädda mig från allt ont och plocka upp mig även om jag så håller på att drunkna i Oceanien.
Men jag vet att dom ändå alltid ringer till mig, vill prata med mig, vill gå på promenader med mig, vill göra det jag vill och säger åt mig att rätt är rätt och fel är fel.
Detta är något jag uppskattar enormt, jag menar, jag skulle nog vara rätt lost annars. Men det är nog också lite på det viset jag definerar mig själv. Precis som The Magic Numbers sjunger, så tror jag att jag alltid kommer att vara lite "Forever lost". Och det är nog inte på ett dåligt sätt, utan bara på ett sätt som jag är. Ibland tror jag att jag gräver lite för djupt in i hjärnan med alla tusen tankar som finns där och sedan kan jag inte riktigt hitta vägen ut därifrån utan stannar där.
Och just det där med att hitta vägen ut, eller att stimulera tankarna så att dom inte riktigt når ända in, det är det som dom hjälper mig med så att jag slipper grubbla alltför mycket.
Det kan nu hända att jag låter en aning psykiskt störd, men jag får hoppas att fallet inte är riktigt så allvarligt. Jag vet bara att jag trivs, så otroligt bra, med sådana som har så mycket att ge mig och med sådana som jag är villig att ge så mycket tillbaka. Man kan inte gunga gungbräda ensam liksom.
Men sen kan jag inte heller förneka att jag gillar att vara ensam. Därför att det gör jag det med... Ett tag... Tills jag sliter mitt hår och gråter i ren apati...
Skämta!
Neejdå. Det var nog egentligen bara ett litet inlägg tillägnat dem som lyser upp min vardag och vill sitta uppe på en bänk vid kvarnen om kvällarna och prata om allt som ska hända sen, till min familj som oroar sig för att jag inte får i mig näringsrik kost, till min farmor som skickar långa sms med desto fler förkortningar, till alla i skolan, till den som sover till halv fyra på eftermiddagarna utan att känna sig alltför lat, osv... Allt det är värt.
"You take the pieces of the dreams that you have
cause you don't like the way they seem to be going
you cut them up and spread them out on the floor
you're full of hope as you begin rearranging
put it all back together
but in the final reckoning
looks like
the lovers are losing"
Ajö
Sitter och lyssnar på MGMT och tröttnar aldrig. Sjukt bra!
Jag har tänkt på och tror att jag kommer att få ett stort och allvarligt problem när jag blir lite mer vuxen och så småningom ska klara mig lite mer själv. Problemet är mitt enorma behov av att alltid umgås, att alltid prata med någon, att alltid göra något, att alltid lyssna på något, att alltid... Ja ni förstår. Jag vet inte riktigt hur det kommer gå ihop i framtiden om jag sitter själv i en lägenhet och stirrar ut över staden utan att ha någon sittandes bredvid och diskutera framtiden med.
Därför att då är jag trots allt i framtiden. Det är faktiskt jävligt läskigt måste jag medge. På senaste tiden så har jag blivit väldigt beroende av vissa människor. Det är inte så att jag tror att dom kan rädda mig från allt ont och plocka upp mig även om jag så håller på att drunkna i Oceanien.
Men jag vet att dom ändå alltid ringer till mig, vill prata med mig, vill gå på promenader med mig, vill göra det jag vill och säger åt mig att rätt är rätt och fel är fel.
Detta är något jag uppskattar enormt, jag menar, jag skulle nog vara rätt lost annars. Men det är nog också lite på det viset jag definerar mig själv. Precis som The Magic Numbers sjunger, så tror jag att jag alltid kommer att vara lite "Forever lost". Och det är nog inte på ett dåligt sätt, utan bara på ett sätt som jag är. Ibland tror jag att jag gräver lite för djupt in i hjärnan med alla tusen tankar som finns där och sedan kan jag inte riktigt hitta vägen ut därifrån utan stannar där.
Och just det där med att hitta vägen ut, eller att stimulera tankarna så att dom inte riktigt når ända in, det är det som dom hjälper mig med så att jag slipper grubbla alltför mycket.
Det kan nu hända att jag låter en aning psykiskt störd, men jag får hoppas att fallet inte är riktigt så allvarligt. Jag vet bara att jag trivs, så otroligt bra, med sådana som har så mycket att ge mig och med sådana som jag är villig att ge så mycket tillbaka. Man kan inte gunga gungbräda ensam liksom.
Men sen kan jag inte heller förneka att jag gillar att vara ensam. Därför att det gör jag det med... Ett tag... Tills jag sliter mitt hår och gråter i ren apati...
Skämta!
Neejdå. Det var nog egentligen bara ett litet inlägg tillägnat dem som lyser upp min vardag och vill sitta uppe på en bänk vid kvarnen om kvällarna och prata om allt som ska hända sen, till min familj som oroar sig för att jag inte får i mig näringsrik kost, till min farmor som skickar långa sms med desto fler förkortningar, till alla i skolan, till den som sover till halv fyra på eftermiddagarna utan att känna sig alltför lat, osv... Allt det är värt.
"You take the pieces of the dreams that you have
cause you don't like the way they seem to be going
you cut them up and spread them out on the floor
you're full of hope as you begin rearranging
put it all back together
but in the final reckoning
looks like
the lovers are losing"
Ajö
