better together
Det kryper lite tätare och tätare inpå. Vid den här tiden brukade vi jämt skolka och ligga på min altan och äta micrade pannkakor. Eller äta glass nere i hamnen och lyssna på Hey there Delilah.
När människor blir nostalgiska känns det ofta som om de blir glada på något vis. Antar att man kanske ska bli det, typ glad för allt man fick och allt man gjorde. Dock blir jag precis tvärtom, skitledsen. Samtidigt är det klart att man är glad för det man fick uppleva och dela och skratta och gråta åt.
Har ni tänkt på att jag ofta namnger mig själv och oss alla med "man"?
Det kanske är lite för nära och lite för personligt att alltid skriva "jag", eller? "Man" känns på något sätt oändligt mycket lättare och det blir lite anonymare på något vis. Jag vill inte att någon ens ska förstå egentligen, bara ana kanske.
Det där med att ana. Man anar saker hela tiden, jag tycker att det är rätt jobbigt. Varför kan man inte bara få veta jämt? Vore så mycket enklare. Jag och Robin pratade om det när vi var ute på en POWERwalk härom kvällen. Om alla bara visste och berättade det också. Slapp man ana så mycket.
Jaja. Igår spelade jag och några som ligger i kategorin "det bästa jag vet" sällskapsspel. Har man inget att göra får man allt komma på det. Nu väntar vi bara på sommar.
Det är mycket som oroar mig just nu, Pao sa det igår också. Känns det inte som om något är så himla fel på något vis? Det är nog inte det egentligen, bara våra huvuden som inte riktigt finner ro i den här lilla staden och en massa ovisshet över framtid och sådant.
Nåväl, just precis i detta nu är allt fint med sol och musik, hoppas att det kan få vara så ett tag.
Nu blev detta lite utav en liten bok kanske, inte riktigt meningen. Någon dag ska jag nog ta och skriva en. Det är bara det att varje gång jag börjar tänker jag på att det ska skrivas minst 200 sidor till. Och sen får jag ångest över att jag aldrig kommer kunna beskriva känslor lika bra som det beskrivs i Isfolket eller i alla mina andra favoritböcker.
Saknar Elin lite, hon har åkt iväg och just idag känns det som om det skulle varit en fin Ida-Elin dag. Dock har jag turen att kunna ha de dagarna nästan vilken dag som helst. Inte alla som har det faktiskt.
När människor blir nostalgiska känns det ofta som om de blir glada på något vis. Antar att man kanske ska bli det, typ glad för allt man fick och allt man gjorde. Dock blir jag precis tvärtom, skitledsen. Samtidigt är det klart att man är glad för det man fick uppleva och dela och skratta och gråta åt.
Har ni tänkt på att jag ofta namnger mig själv och oss alla med "man"?
Det kanske är lite för nära och lite för personligt att alltid skriva "jag", eller? "Man" känns på något sätt oändligt mycket lättare och det blir lite anonymare på något vis. Jag vill inte att någon ens ska förstå egentligen, bara ana kanske.
Det där med att ana. Man anar saker hela tiden, jag tycker att det är rätt jobbigt. Varför kan man inte bara få veta jämt? Vore så mycket enklare. Jag och Robin pratade om det när vi var ute på en POWERwalk härom kvällen. Om alla bara visste och berättade det också. Slapp man ana så mycket.
Jaja. Igår spelade jag och några som ligger i kategorin "det bästa jag vet" sällskapsspel. Har man inget att göra får man allt komma på det. Nu väntar vi bara på sommar.
Det är mycket som oroar mig just nu, Pao sa det igår också. Känns det inte som om något är så himla fel på något vis? Det är nog inte det egentligen, bara våra huvuden som inte riktigt finner ro i den här lilla staden och en massa ovisshet över framtid och sådant.
Nåväl, just precis i detta nu är allt fint med sol och musik, hoppas att det kan få vara så ett tag.
Nu blev detta lite utav en liten bok kanske, inte riktigt meningen. Någon dag ska jag nog ta och skriva en. Det är bara det att varje gång jag börjar tänker jag på att det ska skrivas minst 200 sidor till. Och sen får jag ångest över att jag aldrig kommer kunna beskriva känslor lika bra som det beskrivs i Isfolket eller i alla mina andra favoritböcker.
Saknar Elin lite, hon har åkt iväg och just idag känns det som om det skulle varit en fin Ida-Elin dag. Dock har jag turen att kunna ha de dagarna nästan vilken dag som helst. Inte alla som har det faktiskt.
