IDA

Så gärna vill jag tro att det finns så mycket mer för mig och för oss och alla som nu skulle vilja. Varför ska man äta middag vid bordet när man kan äta ananas med gaffel och höra havets brus samtidigt? Jag vill inte gå upp och gå och lägga mig samma tid i veckor om och om igen och jag vill inte försöka tycka att det är roligt och försöka förstå att det där kanske är just livet. Det är väl det där att man hela tiden går och hoppas på och tror att någon dag så ska jag slippa alla dessa tråkiga svartvita mönster som man ibland kan färglägga lite men oftast är mest färglösa.

Är det verkligen så där som man tror, att man åker med nedvevade rutor längs långa asfaltsgråa vägar som dammar lite och lyssnar på musik med hesa röster i?
Jag vet i alla fall att smaken av salt och känslan av sand som aldrig går bort ur hårbottnen är något som borde finnas oftare och hela tiden.

Det är så mycket så mycket jag skulle vilja berätta om och så mycket jag skulle vilja fråga, samtidigt vet jag inte vem som kommer svara. Ibland blir jag nästan lite ilsken över att tid slösas bort på ting som egentligen inte ens är värda en tumnagel men vad ska man göra med tiden och allt annat annars?

Bara äta frukost lunch och middag och någonstans där emellan försöka titta med kärlek i ögonen på de som verkligen alltid beskriver det ordet så bra. Sedan le lite och skratta och längta och drömma sig bort lite igen