IDA

Jag har nyss varit förbi My och gått en kvällspromenad med Linnéa. Hon har inte så mycket hopp om livet just nu. Det har inte jag heller kanske.

Men jag har kommit på att det finns så många typer av människor. Och jag tror att både hon och jag är lite mer av sådana där människor som.. Liksom.. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Men antingen så är det så himla bra. Eller så är det så himla dåligt. Eller så himla ensidigt.
Livet är liksom aldrig helt underbart och givande i tre veckor i streck. Det kanske inte låter så kul, men jag tror faktiskt att det är bra på ett sätt. För att allt blir så himla mycket härligare när det väl är så där bra som det är ibland.

Sen finns det en annan typ av människor. Som har insett att situationen är så och så nu och man ska allt "göra det bästa av det man har". Dom behöver ta tag i saker, - och då tar dom tag i saker. Dom vet vad dom mår dåligt av, och då undviker dom det som får dom att må dåligt. Dom tar helt enkelt tag i problem och är sedan glada över att dom är borta. Dom stänger inte in sig i en egen liten bubbla och ser på personer utanför med en viss distans. Inte som den första människotypen, som absolut gör så och liksom är där bland alla i omgivningen, fast ändå inte.

Och jag kan nog inte riktigt komma vad jag helst skulle vilja vara. Men just nu, vore det skönt att vara lite mer människotyp nr.2 faktiskt. Eventueeellllttttttt....... Ska jag kanske bli lite mer sån. Någon dag snart.

Godnatt



Lite så där... Ungefär

"Och jag skulle sagt jag älskar dig
men stolthet kom ivägen"