IDA

SÅHÄR känner jag mig just i denna sekund. Men det är inte det värsta. Det värsta är att såhär har det känts hela denna vecka. Jag, datorn, soffan och min roliga kurslitteratur har varit ett. Dock har vi inte varit ett i harmoni, utan snarare i frustration och uppgivenhet.

Jag har försökt att få Rasmus att tycka synd om mig. Det har inte alls fungerat, istället har jag känt att han har blivit lika frustrerad på mig som jag är på min hemtenta. Denna trevliga lilla spiral har slingrat runt sig här hemma under veckan.

 

Nu sitter jag i alla fall med referenslistan och orkar inte läsa igenom den, antagligen sämsta, inlämningen jag har skrivit i hela mitt liv. Typ. Men det har faktiskt inte varit så lätt, ska jag säga till mitt försvar. Jag är inte uppväxt med att prata om politik, välfärd och allt annat som rör Sveriges ekonomi och arbetsmarknad. Jag har aldrig intresserat mig för detta då jag typ inte förstått hur allting hänger ihop i Sverige. Så jag får väl se den här inlämningen som någon slags lärdom och se fram emot att jag kommer få lära mig ännu mer när jag kommer att få göra en rolig komplettering om två veckor.

Men som sagt så är det fredag och jag ska strax skicka in dessa få sex sidor som jag velat gråta ner under hela veckan. Tyvärr är de ju inne i datorn och är svåra att förstöra med tårar.

 

Jag saknar er där hemma och hoppas att ni har lite finare väder än det är här i Umeå idag. Jag hoppas också att ni får en bra helg, FÖR DET SKA JAG HA! Jag är nämligen helt ledig och imorgon ska jag fira det med att göra någon rolig hallondrink och prata bort hela kvällen. Kanske dansa lite, kanske skratta lite, kanska vakna på söndag och önska att det snart blir fredag igen. Vad vet jag.

NU ska jag i alla fall göra klart det här, och efter det ska jag röra på mig för nästan första gången denna vecka.

HEJDÅ!