Mariepeace
Jag kommer alltid älska den här staden.
Det är något speciellt med den och nu när sommaren börjar slå ut så doftar det syrener och andra blommor i hela Mariefred. Det är på något vis som att Mariefred inte bryr sig om bilarnas avgaser och alla människors höga röster. Det silas bort och kvar på ytan finns endast blommor och gamla vackra hus. Det är alltid så tyst, men inte så tyst så att det blir skrämmande.
Jag vet var varje människa bor, på vilken gata, vilka grannar den har och vilken färg ytterdörren är målad i. Att gå in på Ica är som att öppna en skvallertidning, och där träffar man både människor man vill heja på och personer man ofrivilligt hejar på därför att man känner sig tvungen. Om kvällarna vet jag var folk befinner sig, men det tar ett tag att förstå det, därför att på ytan verkar den här staden så oskyldig och tyst.
Jag vet vad människor tycker om mig, på gott och ont. Vissa förnekar det, vissa står för det och en del har ingenting att förneka. Jag antar att det blir så, när man gått i samma skola i nio långa år och endast levt sin ungdom tillsammans med så få andra. Intriger kan inte undvikas helt enkelt.
Människor här kommer och går, vissa försvinner och vissa stannar.
Men jag tror ändå att alla på något vis alltid kommer att komma tillbaka hit. De vill komma tillbaka till människor man en gång kände, hus man bott i och framförallt platser där man upplevt saker på.
Man måste tänka sig för innan man gör något här. Man måste till och med tänka sig för innan man egentligen inte gör något.
Det är nog därför jag så intinsktivt känner att jag måste härifrån. Kanske inte nu, kanske inte om ett tag, men absolut inom en viss tid.
Därför att här rör sig aldrig tiden. Saker man har gjort kommer alltid vara ihågkomna, människor som hatar en av någon eller ingen anledning kommer alltid att göra det. Hur mycket man än försöker förändra något, så kommer ingenting någonsin att förändras här.
Luften kanske verkar frisk och ren, husen kanske är vackra och staden kanske verkar fridfull. Men om man skrapar på ytan här så finns det så mycket som alltid kommer att vara som det har varit.
Om en orkan plötsligt rörde till den här staden skulle alla först gråta över bortblåsta saker, men sedan tror jag att de flesta skulle inse att allt inte alltid är som man trott. Och det skulle vara nyttigt, för oss alla.
Det är något speciellt med den och nu när sommaren börjar slå ut så doftar det syrener och andra blommor i hela Mariefred. Det är på något vis som att Mariefred inte bryr sig om bilarnas avgaser och alla människors höga röster. Det silas bort och kvar på ytan finns endast blommor och gamla vackra hus. Det är alltid så tyst, men inte så tyst så att det blir skrämmande.
Jag vet var varje människa bor, på vilken gata, vilka grannar den har och vilken färg ytterdörren är målad i. Att gå in på Ica är som att öppna en skvallertidning, och där träffar man både människor man vill heja på och personer man ofrivilligt hejar på därför att man känner sig tvungen. Om kvällarna vet jag var folk befinner sig, men det tar ett tag att förstå det, därför att på ytan verkar den här staden så oskyldig och tyst.
Jag vet vad människor tycker om mig, på gott och ont. Vissa förnekar det, vissa står för det och en del har ingenting att förneka. Jag antar att det blir så, när man gått i samma skola i nio långa år och endast levt sin ungdom tillsammans med så få andra. Intriger kan inte undvikas helt enkelt.
Människor här kommer och går, vissa försvinner och vissa stannar.
Men jag tror ändå att alla på något vis alltid kommer att komma tillbaka hit. De vill komma tillbaka till människor man en gång kände, hus man bott i och framförallt platser där man upplevt saker på.
Man måste tänka sig för innan man gör något här. Man måste till och med tänka sig för innan man egentligen inte gör något.
Det är nog därför jag så intinsktivt känner att jag måste härifrån. Kanske inte nu, kanske inte om ett tag, men absolut inom en viss tid.
Därför att här rör sig aldrig tiden. Saker man har gjort kommer alltid vara ihågkomna, människor som hatar en av någon eller ingen anledning kommer alltid att göra det. Hur mycket man än försöker förändra något, så kommer ingenting någonsin att förändras här.
Luften kanske verkar frisk och ren, husen kanske är vackra och staden kanske verkar fridfull. Men om man skrapar på ytan här så finns det så mycket som alltid kommer att vara som det har varit.
Om en orkan plötsligt rörde till den här staden skulle alla först gråta över bortblåsta saker, men sedan tror jag att de flesta skulle inse att allt inte alltid är som man trott. Och det skulle vara nyttigt, för oss alla.
