IDA

Jag drömde om då,
drömde om nervpirrande musik och mjuka nätter.
Jag låg i snön ute på gräsmattan och tittade upp i himlen,
och allt åkte runt, runt, runt.
Stjärnorna bildade fyrverkerier som gnistrade mer än dina ögon,
och snön föll lika lätt som ditt skratt passade i mina öron.

Jag sa att jag vet inte varför men jag återvänder alltid hit,
och du sa att det borde vara förbjudet för din egen skull att ens kunna närma dig det här.

Men vi var ju ändå där och stjärnhimlen blev ljusblå och solen bländade oss i ögonen så att vi var tvungna att blunda.
Och fastän jag blundade så såg jag fortfarande konturerna av ditt ansikte,
och när jag öppnade dem så smälte konturerna in med dina bruna färger och blå ögon.

Jag hade bara nattlinne på mig men du sa att så länge jag ligger här så kommer du aldrig att frysa,
och jag trodde dig, men frågade,
 -vad ska jag göra när du går? jag tror inte att jag kommer att orka gå in i värmen då.

Jag vet inte, sa du.
Inte jag heller, svarade jag.

Och när drömmen långsamt började avslöja verkligheten, så vaknade jag omgiven av tusen värmande solar.
Men det fanns ändå inte riktigt någon som var tillräckligt varm.
I alla fall inte tillräckligt varm för mig.