IDA

Det känns lite som om jag bara är någon iakttar just nu.
Tittar tillbaka, blir påmind om saker och människor gång på gång, stunder som är undangömda i mitt huvud dyker upp framför ögonen och allt det jag egentligen ser blir mest som en bakrund.

Jag antar att det på något vis är som en sista del av den här så kallade processen.
För det är verkligen nu det händer, eller i alla fall alldeles strax.
Musik som sjunger om perioder av de här tre åren har återupptäckts, och jag kan komma på mig själv när det nästintill känns som att jag är tillbaka där och då det hände.

Men det är dock dags att inse att allting är precis så förändrat som det kan bli. Och det kommer aldrig bli som någonting har varit förut. Men det är bra.

Det är bara tre veckor kvar nu. Tre veckor!!