,
Precis som om vi hade ätit frukost tidigare idag fanns några bitar från äggskal kvar på köksbordet och i diskhon stod ett använt dricksglas. Det påminde mig om hur jag inte kunde se dig i ögonen för att jag inte orkade gråta mer, för att det var mitt fel och för att jag inte kunde göra någonting. Hur många dagar har vi gjort samma saker, hur många gånger har jag rört över din kind under alla nätter vi sovit tätt intill, sådana frågor är saker en inte tänker på. Livet kanske inte är till för det, det blir för jobbigt att räkna på fingrarna och leta efter fel vi gör eller kanske gjorde, när vi inte gjorde några fel alls. För vad rår vi för, egentligen, när det är saker som känns i hjärtat som får oss att avsluta och börja på nytt, sova under andra täcken och gråta när saker påminner om stunder för månader sedan. Tiden väntar inte och ibland går den så snabbt att jag undrar hur jag hann andas mellan allting. Hur hinner jag med det, hur ska jag hinna tänka på oviktiga saker när allting annat viktigt virvlar runt i huvudet som aldrig förr och inte låter mig sova på nätterna. Det kanske är då det kommer ifatt mig, att det är mycket som inte är som förut och det är mycket nu som inte heller kommer finnas kvar. Frågan är då hur jag ska göra, med allting som känns så mycket jämt men som aldrig vill stanna tryggt bredvid mig utan retar upp hjärtat och får mig att undra så mycket.
Nyfiket undra, så mycket att jag inte kan somna under ännu fler nätter och måste vara trött på dagarna istället..
