IDA

Ju äldre jag blir desto mer tycker jag om människor. Det spelar ingen riktig roll hur de är, bara dem gillar att vara sig själva. Jag har träffat så många personer jag nog aldrig skulle funderat på att umgås med när jag gick i gymnasiet. Då kändes det väldigt viktigt att få umgås med människor som liknade en själv. Vad skulle man annars prata om?

Det är så roligt, att jag träffat människor som på så många vis är så mycket mer annorlunda än jag själv är. Men alla jag lärt mig att tycka om här uppe är så mycket sig själva. Det är nog det jag uppskattar mest. Så länge vi är oss själva, är genuint intresserade av att lyssna på vad andra har att säga och är snälla, så är det bra så.

Och så kommer den här tiden på året igen, som jag älskar men som ändå alltid innehåller massa hejdå. Hejdå till människor jag så gärna hade velat lära känna bättre och pratat med i höst också. Men det är ju lite så där med vissa relationer, de är ganska ytliga men inte alls på ett ytligt sätt, utan de har helt enkelt inte hunnit bli så djupa än. Det är det tiden är till för, och tid finns inte alltid till att hålla fast vid alla saker man skulle vilja hålla fast vid. Det är det som är lite sorgligt, jag kan få lite ont i bröstet när jag tänker på alla mina fina gamla gymnasievänner som jag knappt pratar med längre. Men ni finns kvar ändå, bara inte på samma sätt som vissa människor alltid gör.

Glad fredag!