IDA

Träden är infrostade och staketen glimmar av is och jag känner mig genomskinlig. Det känns som att mitt ansikte smälter in med all vit snö och resten av kroppen måste jag gömma i stora kläder för att inte jag också ska bli en frostklump. Någon från Australien blev avundsjuk en gång när jag berättade om all snö som gjorde mig helt genomskinlig.  -Man kan ju åka snowboard istället för att surfa. Igår såg jag på en film om Australien och ville också bo på Faraway Downs och valla kor och rida runt bland röda berg och vida sandfält.

Det är inte bara snön som gör mig genomskinlig, det är hela världens storlek som gör att Lövstigen 5j i Umeå känns som världens mest avlägsna plats där ingen skulle välja att resa till om den fick. Hela Sverige förresten, där hela livet ska gå på en rak tågräls och alla ska göra det rätta som är det bästa. Och det kanske är det bästa, här. Sverige har väl en himla massa saker som är bra i jämförelse med alla andra land.

Men just nu lyssnar jag på Neil Young-heart of gold, och tänker på Elin. Och då blir det så här. Att jag vill vara någon annanstans ett tag.