,
Solen hälsar på och dansar runt i rummet. Kastar ljus över dina ljusa ögonbryn och lockar med d-vitamin om vi bara går ut. Gå, ber jag snällt. Kanske med en aning grumliga ögon och svag röst säger jag det. Tro inte att jag ska tro att du kommer stanna. Det är inte ofta någon stannar och ger en värme för evigt. "You and me we were the pretenders" sjungs det, och ja det var vi va? Någon gång där om nätterna förstod jag inte alls allt vad det innebar att vara några år äldre än 17.
Det känns som att jag kommer på att det inte går att hålla på så där, som jag gör ibland. Hit och dit och vara glad och ledsen varannan kväll. Ibland varannan vecka och ibland inte ens det. Men det är så mycket som jag aldrig har tänkt på förut, mycket jag lär mig och mycket som känns stort att greppa. Intressant men stort, och jag vet inte var jag ska göra av det. Faktumet att jag varit ganska så själv ett tag nu, utan några att vara helt trygg med och kunna falla tillbaka på när det behövs. Det är lite imponerade men samtidigt lite sorgligt. För ibland vet jag inte vad jag känner eller vad jag vill eller vad jag är. Och det är så svårt att veta, när ni inte är här. Jag vet att ni är där, men ni skulle behöva vara här. Även om jag fyller 22 om en vecka och två dagar.....
