En rolig liten anekdot och historia
Det var då sista dygnet i Sri Lanka. Karin vår kartläsare och förnuftiga del hade lämnat mig, Elin och Pao kvar i en vecka utan henne. Elin skulle åka en natt innan mig och Pao hem till Sverige, men för att göra bilresan från Hikkaduwa till flygplatsen lite billigare då den tar fyra-fem timmar så bestämde vi oss för att åka tillsammans.
Så taxin hämtade oss runt kl tre på natten och vi begav oss uppåt mot Negombo/Colombo. Resan gick mycket snabbare än vad vi räknat med så vi kom fram runt kl fem på morgonen och det var fortfarande så där kolsvart ute som det blir om nätterna där. Vi droppade av Elin och så var vi ensamma. Jag och Pao, den bästa kombinationen som alltid gör rätt, hittar rätt och tänker rätt.
Vi började med att försöka få tag på en taxi som kunde köra oss till något närliggande hostel för bara en och en halv natt. Efter lite frågor från chauffören så körde han oss till ett hotell. Vi var så trötta så vi andades ut i sängarna och somnade gott runt kl 06.30. Det var så skönt att sluta ögonen och bara somna in....
I två timmar. Sedan väcktes vi av en mystiskt hög knackning på dörren. Vi ignorerade och somnade om. I en timme. Sedan väcktes vi av fyrverkeri-ljud och höga skott. Vilken fridfull morgon, kände vi. Så vi gick upp för att se vad som stod på.
Väl utanför dörren kommer en leende lankesisk man mot oss och kör någon typ av high five-hälsning och ser helt överlycklig ut. Vi grävde i tankarna och försökte placera mannens ansikte och försök till brittiskt-uttal på sin engelska. Hade vi setts förut? Var det vår taxichaufför som vi inte såg så bra när han körde oss i nattmörkret? Vi hade ingen aning.
Han förklarade i alla fall att oljuden som väckt oss kom från ett fint bröllop som hölls på hotellet. Sedan serverade han oss frukost på rummet. Vad vi inte visste var att det inte bara ingick äcklig korv i frukosten, vi fick också den lankesiske mannen på köpet. Han jobbade tydligen på vårt hotell.
Om jag minns rätt kallade han sig för David, men jag kommer faktiskt inte ihåg. Vi kan kalla honom för David i alla fall.
David stannade under hela frukosten hos oss två som var jättetrötta och bara ville vara själva. Han förklarade hur mycket han äääälskade Sverige och att han kände någon Eva Nilsson där och att vi var såå trevliga, osv osv. Pao hade under hela vår resa använt sig av ett body butter med doft av kokos. David äääälskade det här body butter-et och ville sååå gärna prova. Mmmmm vad gott det doftade tyckte han. Det är viktigt att dofta gott förklarade han för oss.
Vi kände att det var dags att ta oss ifrån hotellet som för övrigt låg lite off och ute på landsbygden. Vi frågade David om vi kunde åka till stan och shoppa. Om det fanns något bra shoppingcenter. "Absolutelyyyy! Veeeery good shopping, I will fix a tuk tuk to you". Vad bra tänkte vi, vad kul kände vi. Att äntligen få komma till en liten större stad och få shoppa lite vanliga grejer!
Vår tuktuk-förare kom och vi märkte att han inte kunde så mycket engelska alls. Men han började i alla fall köra oss iväg från David som hade hunnit erbjuda oss te och middag hemma hos honom, vilket vi inte alls hade planerat. Halvvägs mot staden kom jag och Pao på den lilla detaljen vi glömt. Vad fan hette vårat hotell? Vad hette stället vi bodde på nu igen?
Vi frågade vår chaufför som svarade att han inte var så bra på engelska. "Hotel, name?! Name on our hotel?!" Försökte vi. Han svarade något som lät som "yourosta". Okej tänkte vi. Det löser sig. Vi googlar det på något internetcafé när vi kommer in till den stora staden. Det löser sig nämligen alltid för oss. Tänkte vi.
Vi anlände inne i Negombo som inte var en så stor stad som vi hade väntat oss. Tuktuk-killen ville vänta på oss hela dagen men det tyckte vi inte var nödvändigt, utan vi frågade igen om hotellets namn och fick samma svar som förut, -"yourosta" och sedan betalade vi honom. Han åkte iväg och vi var själva.
Efter ungefär en halvtimme insåg vi att det inte fanns någon bra shopping utan bara alla vanliga grejer som vi stött på i stånd i hela Indien och i Hikkaduwa. Vi satte oss på ett internetcafé efter att ha gått runt i jättemånga timmar eftersom att vi inte ville hem till David. Vid datorerna försökte vi googla fram vårt hotell. Träffarna på Yourosta var tyvärr lika med noll. Jaha tänkte vi. Det måste ju finnas någon tuktuk-kille som vet var vårt hotell ligger.
Efter några timmar till så bestämde vi oss för att åka hem. Två jättegulliga killar erbjöd oss en tuktukfärd och jag visar upp hotellets troliga namn jag skrivit på mobilen. De två killar rynkar på ögonbrynen men börjar villigt köra omkring. Och som vi körde omkring. Vi åkte runt i två-tre timmar. Men ingen hade någon aning om var vårt mystiska hotell låg. Vi frågade hur många som helst men ingen visste. Alla små skumpiga skogsvägar såg likadan ut och gång på gång trodde vi att vi var på rätt väg. Men alla vägar var fel.
Vi hade gjort oss lustiga över oss själva och skrattat lite ett tag. Men nu började gråten långsamt tränga på. Vart fan låg vårat hotell?! Varför visste ingen det? Vad skulle vi göra om vi inte hittade dit? Skulle vi åka till flygplatsen ändå utan våra väskor? Vi hade nämligen våra pass och pengar med oss.
Ytterligare någon halvtimme senare kommer Pao på att vi nog är på fel motorväg. Vi åkte på en annan natten vi kom, ville hon sig minnas. Jag som inte har något lokalsinne alls höll med och killarna började köra åt ett annat håll. Vi närmade oss flygplatsen och kände med ens igen oss. Och då slog det mig, efter att ha suttit och försökt gjort om det där himla Yourosta-namnet i huvudet. Jag började skratta och utbrast
"EUROSTAR!!! IT IS EUROSTAR!!! Not Yourosta!!!" Åh vad överlyckliga vi var. Och oj vad vi helt plötsligt hittade hem. Vi tackade killarna som varit så snälla och stått ut med oss i flera timmar och klev nöjt av vid hotellet.
Där kom David mot oss och utbrast på överdriven brittiskt engelska "WHERE have you been?! I have been SOOOOO worried for yooou!!!!!"
Vi var trötta och hungriga och allmänt irriterade. Så vi försökte göra oss av med David så snabbt som möjligt. Det gick inte. Han följde med oss in och ville bjuda på Arrack och praaata. Om aaaaallt. Det ville inte vi. Vi ville bara sova eftersom att vi skulle upp kl. 03 på natten. David förstod tyvärr inte detta. Han stannade i många outhärdliga minuter. Tills vi påstod att vi skulle duscha. David gick. David kom tillbaka och knackade på. David ville låna Paos kokosbodybutter. David ville prata, byta adresser, skicka oss guld. Vi ville inte. Till slut fick vi honom ur vårt rum. Sekunden senare kommer vi på att vi inte har några kontanter till tuktuken som ska hämta oss kl tre på natten för att åka till flyget. Så vi är tvungna att sätta oss i en tuk tuk med David in till närmsta bankomat, samtidigt som David vill stanna och köpa oss smycken. Och läsk. Och mat. Och ALLT som man troligtvis kan köpa i hela Sri Lanka.
Till slut kom vi tillbaka hem. David ville fortfarande stanna i vårt rum, dricka arrack och prata. Jag blev tillslut gråtfärdig. När David yttrade "just one more..." röt jag till med ett "NO!!!!! WE ARE GOING TO SLEEP NOW!". Han försvann som tur var.
Vi somnade, vaknade lite innan tre och gick ut till tuktuk-en som skulle hämta oss. Den var såklart inte där. Tillslut kommer en tysk-lankesisk-liknande man på sin tuk tuk och plockar upp oss. Vi börjar åka, och när vi kommit ifrån hotellet och en bit ut på skogsvägarna stannar tuk tuken. Och vi börjar nästan gråta. Sen startar den. Sen åker vi 50 meter. Sen stannar den. Och så vidare. Föraren häller i skumma grejer i motorn och tillslut ser vi ljuset av flygplatsen. Sen kom vi hem lyckliga och välbehållna. Tillslut alltså.
Så taxin hämtade oss runt kl tre på natten och vi begav oss uppåt mot Negombo/Colombo. Resan gick mycket snabbare än vad vi räknat med så vi kom fram runt kl fem på morgonen och det var fortfarande så där kolsvart ute som det blir om nätterna där. Vi droppade av Elin och så var vi ensamma. Jag och Pao, den bästa kombinationen som alltid gör rätt, hittar rätt och tänker rätt.
Vi började med att försöka få tag på en taxi som kunde köra oss till något närliggande hostel för bara en och en halv natt. Efter lite frågor från chauffören så körde han oss till ett hotell. Vi var så trötta så vi andades ut i sängarna och somnade gott runt kl 06.30. Det var så skönt att sluta ögonen och bara somna in....
I två timmar. Sedan väcktes vi av en mystiskt hög knackning på dörren. Vi ignorerade och somnade om. I en timme. Sedan väcktes vi av fyrverkeri-ljud och höga skott. Vilken fridfull morgon, kände vi. Så vi gick upp för att se vad som stod på.
Väl utanför dörren kommer en leende lankesisk man mot oss och kör någon typ av high five-hälsning och ser helt överlycklig ut. Vi grävde i tankarna och försökte placera mannens ansikte och försök till brittiskt-uttal på sin engelska. Hade vi setts förut? Var det vår taxichaufför som vi inte såg så bra när han körde oss i nattmörkret? Vi hade ingen aning.
Han förklarade i alla fall att oljuden som väckt oss kom från ett fint bröllop som hölls på hotellet. Sedan serverade han oss frukost på rummet. Vad vi inte visste var att det inte bara ingick äcklig korv i frukosten, vi fick också den lankesiske mannen på köpet. Han jobbade tydligen på vårt hotell.
Om jag minns rätt kallade han sig för David, men jag kommer faktiskt inte ihåg. Vi kan kalla honom för David i alla fall.
David stannade under hela frukosten hos oss två som var jättetrötta och bara ville vara själva. Han förklarade hur mycket han äääälskade Sverige och att han kände någon Eva Nilsson där och att vi var såå trevliga, osv osv. Pao hade under hela vår resa använt sig av ett body butter med doft av kokos. David äääälskade det här body butter-et och ville sååå gärna prova. Mmmmm vad gott det doftade tyckte han. Det är viktigt att dofta gott förklarade han för oss.
Vi kände att det var dags att ta oss ifrån hotellet som för övrigt låg lite off och ute på landsbygden. Vi frågade David om vi kunde åka till stan och shoppa. Om det fanns något bra shoppingcenter. "Absolutelyyyy! Veeeery good shopping, I will fix a tuk tuk to you". Vad bra tänkte vi, vad kul kände vi. Att äntligen få komma till en liten större stad och få shoppa lite vanliga grejer!
Vår tuktuk-förare kom och vi märkte att han inte kunde så mycket engelska alls. Men han började i alla fall köra oss iväg från David som hade hunnit erbjuda oss te och middag hemma hos honom, vilket vi inte alls hade planerat. Halvvägs mot staden kom jag och Pao på den lilla detaljen vi glömt. Vad fan hette vårat hotell? Vad hette stället vi bodde på nu igen?
Vi frågade vår chaufför som svarade att han inte var så bra på engelska. "Hotel, name?! Name on our hotel?!" Försökte vi. Han svarade något som lät som "yourosta". Okej tänkte vi. Det löser sig. Vi googlar det på något internetcafé när vi kommer in till den stora staden. Det löser sig nämligen alltid för oss. Tänkte vi.
Vi anlände inne i Negombo som inte var en så stor stad som vi hade väntat oss. Tuktuk-killen ville vänta på oss hela dagen men det tyckte vi inte var nödvändigt, utan vi frågade igen om hotellets namn och fick samma svar som förut, -"yourosta" och sedan betalade vi honom. Han åkte iväg och vi var själva.
Efter ungefär en halvtimme insåg vi att det inte fanns någon bra shopping utan bara alla vanliga grejer som vi stött på i stånd i hela Indien och i Hikkaduwa. Vi satte oss på ett internetcafé efter att ha gått runt i jättemånga timmar eftersom att vi inte ville hem till David. Vid datorerna försökte vi googla fram vårt hotell. Träffarna på Yourosta var tyvärr lika med noll. Jaha tänkte vi. Det måste ju finnas någon tuktuk-kille som vet var vårt hotell ligger.
Efter några timmar till så bestämde vi oss för att åka hem. Två jättegulliga killar erbjöd oss en tuktukfärd och jag visar upp hotellets troliga namn jag skrivit på mobilen. De två killar rynkar på ögonbrynen men börjar villigt köra omkring. Och som vi körde omkring. Vi åkte runt i två-tre timmar. Men ingen hade någon aning om var vårt mystiska hotell låg. Vi frågade hur många som helst men ingen visste. Alla små skumpiga skogsvägar såg likadan ut och gång på gång trodde vi att vi var på rätt väg. Men alla vägar var fel.
Vi hade gjort oss lustiga över oss själva och skrattat lite ett tag. Men nu började gråten långsamt tränga på. Vart fan låg vårat hotell?! Varför visste ingen det? Vad skulle vi göra om vi inte hittade dit? Skulle vi åka till flygplatsen ändå utan våra väskor? Vi hade nämligen våra pass och pengar med oss.
Ytterligare någon halvtimme senare kommer Pao på att vi nog är på fel motorväg. Vi åkte på en annan natten vi kom, ville hon sig minnas. Jag som inte har något lokalsinne alls höll med och killarna började köra åt ett annat håll. Vi närmade oss flygplatsen och kände med ens igen oss. Och då slog det mig, efter att ha suttit och försökt gjort om det där himla Yourosta-namnet i huvudet. Jag började skratta och utbrast
"EUROSTAR!!! IT IS EUROSTAR!!! Not Yourosta!!!" Åh vad överlyckliga vi var. Och oj vad vi helt plötsligt hittade hem. Vi tackade killarna som varit så snälla och stått ut med oss i flera timmar och klev nöjt av vid hotellet.
Där kom David mot oss och utbrast på överdriven brittiskt engelska "WHERE have you been?! I have been SOOOOO worried for yooou!!!!!"
Vi var trötta och hungriga och allmänt irriterade. Så vi försökte göra oss av med David så snabbt som möjligt. Det gick inte. Han följde med oss in och ville bjuda på Arrack och praaata. Om aaaaallt. Det ville inte vi. Vi ville bara sova eftersom att vi skulle upp kl. 03 på natten. David förstod tyvärr inte detta. Han stannade i många outhärdliga minuter. Tills vi påstod att vi skulle duscha. David gick. David kom tillbaka och knackade på. David ville låna Paos kokosbodybutter. David ville prata, byta adresser, skicka oss guld. Vi ville inte. Till slut fick vi honom ur vårt rum. Sekunden senare kommer vi på att vi inte har några kontanter till tuktuken som ska hämta oss kl tre på natten för att åka till flyget. Så vi är tvungna att sätta oss i en tuk tuk med David in till närmsta bankomat, samtidigt som David vill stanna och köpa oss smycken. Och läsk. Och mat. Och ALLT som man troligtvis kan köpa i hela Sri Lanka.
Till slut kom vi tillbaka hem. David ville fortfarande stanna i vårt rum, dricka arrack och prata. Jag blev tillslut gråtfärdig. När David yttrade "just one more..." röt jag till med ett "NO!!!!! WE ARE GOING TO SLEEP NOW!". Han försvann som tur var.
Vi somnade, vaknade lite innan tre och gick ut till tuktuk-en som skulle hämta oss. Den var såklart inte där. Tillslut kommer en tysk-lankesisk-liknande man på sin tuk tuk och plockar upp oss. Vi börjar åka, och när vi kommit ifrån hotellet och en bit ut på skogsvägarna stannar tuk tuken. Och vi börjar nästan gråta. Sen startar den. Sen åker vi 50 meter. Sen stannar den. Och så vidare. Föraren häller i skumma grejer i motorn och tillslut ser vi ljuset av flygplatsen. Sen kom vi hem lyckliga och välbehållna. Tillslut alltså.
