Med alla utslagna blommor så kommer nostalgi och rinner över och in i ögonen. Det finns så mycket idéer om hur man vill att livet ska vara och vad man kanske borde göra istället. Tiden är nu och man borde göra det roligaste som finns istället för att bara ha det neutralt. Neutralt känns aldrig roligt och ibland känns det som om omgivningen undrar varför man inte är någon annanstans, nu när man kan vara det. Varför är jag inte i Indien igen? Varför jobbar jag inte i Australien eller träffar människor längs stränder i ljumma stjärnklara nätter?
Men är det inte alltid lite så? Man vill vara där man inte är och när man väl är där så längtar man lite tillbaka igen? Det kanske inte riktigt handlar om att man ska vara och göra det som verkar ligga i topp över saker i livet.
Jag kommer ihåg hur jag ville vara bredvid dig varje natt när jag var borta. Och väl hemma efter några veckor kändes det som jag faktiskt hade kunnat stanna i flera veckor till. Och igår när jag träffade någon som betyder så mycket för mig och som tänker och säger saker som jag också gör så fylldes jag med kärlek upp till hårfästet. Det behövs inte så mycket mer än två röster och något att sitta på för att vara nöjd.
Det handlar nog inte så mycket om var man är i världen eller vad man gör. Det handlar om vem och vilka man är med. Kombinationen av vänskap, kärlek och familj kan nog inte riktigt mäta sig med milslånga stränder och andra dofter än Sveriges. Självklart kan man möta just de där människorna på vägen där ute i världen, om man inte mött dem än.
Men jag har mött dem allihop. Jag behöver inga fler och jag tror inte att jag riktigt kommer hitta några som prickat så rätt som de har gjort.