IDA

Det är synd om mig idag. Jag brukar förvarna när det är det så att inga missförstånd sker.

Imorse var båda tågen inställda så jag fick stressa och komma försent. Som vanligt låg jag också kvar för länge i Rasmus säng vilket resulterade i en zombie-look jag fick dras med hela dagen. Dessa tåg gör en inte på bra humör faktiskt. Alltså jag står faktiskt ut med att vänta, men när alla andra runt om är så lacka så blir man ju själv också lite arg. Deras humör smittar av sig liksom. Men imorse när vi stannade i Läggesta klev det på en man med en sååååååå söt hund!! Han sa till alla som stod och trängdes att vi inte skulle kliva på den gulliga hunden. Självklart gjorde vi inte det. Den stod och sniffade på mitt ben hela vägen till Nykvarn. Åh jag vill ha den!

Idag var sista dagen i trean, fick till och med avskeds-kramar, hör och häpna. Kunde jag inte fått det lite tidigare bara? Skulle vilja ha fått uppskattning i form av total tystnad varje gång jag äntrade klassrummet. Fast det tror jag aldrig kommer hända tyvärr.

Nåväl. Jag har lite framtidsångest och måste anmäla mig till högskoleprovet som jag egentligen inte orkar göra. Jag är blek och är trött på mitt hår men orkar inte betala massa pengar till en frisör för att det ska bli fint. Hmmmm var det några mer saker tro? Finns nog ett par till jag inte orkar besvära er med.

Men ni förstår varför det är synd om mig va? Hoppas Rasmus också förstår det, tror han kommer nu!
Dags att lägga på synd-om-mig-minen så att man får lite extra kramar. Mmm ni..