IDA

Hur mycket man än spretar med tårna långt ner i sommargräset och försöker hålla sig kvar så blir det alltid höst. Hur mycket vi än fnittrat längs bryggorna och pratat på altanerna blir det alltid kallt och även om vi saknar tar det så lång tid innan det kommer tillbaka. Vi säger alltid vi och är övertygade om att det alltid kommer vara så. Men stämmer någonsin allting man säger, ett, två och tre löv virvlar iväg med vinden och kommer aldrig tillbaka igen även om man önskar det. Kommer dem tillbaka är de i andra färger och man undrar lite vad som hänt på vägen, var det regnet eller luften som fick dem att se annorlunda ut?

Det kommer tillbaka, pirret och värmen och skratten och all plötslig ljus tid som inte hälsat på under lång tid. Men varför ska de lägga oss på sträckbänken och tvinga ur all kraft som finns tills de ska fylla på oss igen?