who am i to say
Allt är lika lätt som himlen, blått och genomskinligt, svårt att ta på men lockande att sväva igenom säger du. Trädens tecknade konturer längs horisonten avmålas och om du snurrar ett varv med armarna utsträckta så känns det verkligen att jorden är rund. Någonstans tar någon små steg för steg uppför Himalaya och samtidigt funderar en annan på hur det uttalas, - Med ett kort eller långt A?
Ingen kan torka mina tårar, viskar du för dig själv ut i det blåa genomskinliga. Det finns någon som torkar mina, med sin röst och egna ord ur en bok med sin kind mot min. Har du provat det? Förr var jag alltid jag själv och ingen mer men på senaste tiden älskar jag varje liten del av någon mer och mer för varje dags soluppgång. Fräknar på knäna och leenden som kanske inte någon förutom jag sett förut.
Ja allt är så väldigt osammanhängande men så är ju också allt vi gör och känner. Man skrattar utan lycka och gråter utan ledsamhet, sedan tvärtom och efter det om och om igen. Visst vore det skönt att dansa hela natten och prata andra språk som gör en lite mer någon annan. Men man orkar inte dansa förevigt, förr eller senare behöver man vatten.
Vattnet och havet som hör ihop med horisonten och när solen går ner ser man inte längre vilket som är vilket. Det är nog det som är lite meningen för man ska inte simma för långt ut..
