IDA

Jag hoppas att jag för allt i världen inte blandar in musik den här gången därför att jag har märkt att det inte fungerade så. Med det och allting annat som verkade så viktigt. Det var inte det, ingenting av det hörde ihop med vad det egentligen var därför att det enda jag minns är just det de där obetydliga sakerna. 

Trots allt ligger man där nakna i mörkret i slutet av kvällen och då är det bara det som finns där. Mörker, tystnad och lugna andetag.

Där i det svarta viskas det om hemligheter och saker man inte pratar om ute i solen på gatan. Lite som att man sparar det tills då, där det bara är du och jag och mörker, där ingen annan kan se en i ögonen. Bara om vi koncentrerar ögonen och tittar riktigt skarpt.
Men så är det så mycket mer som känns och hörs just där, som man inte lägger märke till annars, ute bland alla människorna. Inte alltid i alla fall..