IDA

Det blir ännu mörkare nu när klockan är en timme bakåt men det blir i alla fall lite ljusare på morgonen. Kanske drunknar vi snart i mörkret eftersom vi sitter inne under alla ljusa timmar även om jag inte skulle kalla dem alla därför att det låter som många. Och många är de där ljusa timmarna nog inte trots allt, kanske fem om man ska börja räkna, men räkning är inget som ligger mig varmt om hjärtat.

Fast jag brukar räkna dina fräknar längs axlarna och ned på ryggen, de är så där små och nästan obefintliga så att du knappt vet om att de finns. Jag brukar räkna gångerna jag försöker mig på att säga något men det slutar alltid med att jag är tyst ändå.

Jag finner mig själv ligga där kanske lite överväldigad av hur det känns och inte ens jag som annars brukar tycka om att beskriva saker försöker mig på det. Att beskriva det alltså. Jag tror att jag gjorde det någon gång, att det känns lite som att något inuti bröstet stiger upp i halsen men stannar där på ett behagligt sätt. Lite så, det vill skrikas ut men samtidigt stanna där därför att det är mjukt och molnigt och kanske lite för tjatigt för att berättas om hela tiden.

Det är så med mycket, jag vill berätta och viska och ringa och säga och visa men det slutar ändå alltid så där.. Att jag ligger och räknar fräknar fram och tillbaka för att nästa dag börja om på nytt..