IDA

Det var längesen jag kände att någon känner precis som jag känner. Någon som la mitt hår på min ena axel och strök det lugnande. Som berättade att hon förstod precis. Som sa "vi löser det okej?".
Inte för att något inte är okej nu. Tvärtom är allting faktiskt rätt bra. Men fortfarande så saknar jag någon som varje dag tar sig in på precis rätt ställe i min hjärna och får den att bli precis så rofylld den bara kan bli.
Alla människor är lite rädda för att inte känna igen sig i något tror jag. Man är det i alla fall ett tag, sen lär man sig kanske att man oftast måste göra det mesta själv. Att det är upp till en själv.

Men när jag tänker på det så insåg jag det aldrig då. Jag trodde faktiskt att du nog kunde hålla jorden uppe åt mig om det vore så att jag sa att den höll på att trilla ner.

Det finns människor till både det ena och det andra
Och man behöver dem alla på ett eller annat vis.