IDA

Jag vet inte hur man tar på känslor och jag vet inte riktigt hur det ska kännas heller. Ibland tror jag att jag är bra på allt sådant där men egentligen inte kanske för det blir mest en massa bubbel och misstro och till slut får jag för mig att ingenting känns alls. Ibland känns allting och ibland inte det minsta lilla ens. Om det är sedan du var här för längesedan eller efter att jag bestämt mig för att allt sådant där mest är för jobbigt för mig vet jag inte, men jag är i mitt egna lilla slott där det bara finns vallgravar som vissa får simma i. Även om hjärtslag mitt emot ibland slår så kraftigt vet jag aldrig vad jag skulle göra om de bara försvann och jag för en gångs skull hade vant mig. Jag vill inte vänja mig vid någonting, allt som oftast ändras det och förändringar blir nostalgi och nostalgi blir sorgligt. Sorgligt och sorgligare tills jag tills slut slutar att minnas och blir lite arg på mig själv för att jag ser alldeles för långt framåt och bakåt istället för nu. Det är trots allt nu men det är så jäkla svårt att bara vara här. Jag vill vara där och då och sedan och nu, inte precis på ett ställe hela tiden därför att det blir lätt så trist. Och trist och vanligt är aldrig något som intresserat mig, egentligen..