IDA

Du vet ingenting, ingenting ingenting ingenting.
Och du visste ingenting då heller,
och du kommer nog inte veta någonting om tio år.

Kanske någon gång om vi ses någon annanstans,
kanske viskar jag något obetydligt i ditt öra om

Om alla gånger jag drömt och skrivit ner saker som jag egentligen glömt bort
för länge länge sen

Men fortfarande kan komma på mig själv att tänka på
gräva riktigt djupt och le lite

Men de sakerna kommer jag aldrig erkänna att jag ens minns lite av
För dem känns ingenting längre

Bara när jag cyklar hem sent om nätterna och molnen har bildat små mellanrum där det glimtar mörkblå himmel högt över mig
Då finns du där emellan dem, högt högt upp där man inte kan ta på det

Högt upp på ett betryggande avstånd