IDA

Och ni har legat där och smekt med fingertopparna längs någons ena nyckelben, långsamt fram och tillbaka och förundrats över hur tunn huden är precis där. Upp längs halsen och tillbaka och inte tänkt på någonting annat än just det. Utanför har det regnat småspik av vatten som bildat små droppar som rinner nedför fönstret likt minimala liv som långsamt släcks. När de alla bildat pölar längs fönsterkarmen har himlen färgats ljusrosa längs kanterna av den yta ni ser och resten är ljust blå. Det doftar så där speciellt som det gör efter regn och fastän ni legat under täcket och känt någon annans parfym än er egen känner ni ändå inget annat än regnets lukt.

Regnet har sin och du har din och den tredje människan har någon annan. Alla har någonting annat vi aldrig kommer att ha även om vi försöker, och om vi försöker kommer vi till slut tappa det vi har alldeles för oss själva. Vi kan skratta åt saker och försöka att bete oss på ett visst vis men någonstans kommer det aldrig vara roligt om vi bara försöker utan att vi tycker om det. Att någon annan anser det var humorbefriat är inte våra små problem och om det helt plötsligt är det så är det inte riktigt vi längre.

Bara för att vi inte skriker lika högt som någon annan så är det ändå alltid någon som är glad för att det bara är en som höjer rösten. Någon överallt kommer alltid att tycka om att du är tyst istället för att du skriker och en annan vill istället höja på ögonbrynen och påstå att du är blyg och ej frisläppt.

Vissa ryser av att knyta händerna när de är fulla av torkad målarfärg och andra älskar att krossa isbitar mellan tänderna medan ytterligare någon inte ens provat.
Det är det som är lite det.

We can blow on our thumbs and posture
But the lonely is such delicate things
The wind from a wasp could blow them
Into the sea
With stones on their feet
Lost to the light and the loving we need
Still to come
The worst part and you know it
There is a numbness
In your heart and it's growing