IDA

"Hej hur är det?" frågar hon trevligt och ler fastän hon kanske inte är glad. "Bara bra själv då?" svarar du tillbaka fast allting kanske inte är så jävla bra. Sedan fortsätter en ström av obetydliga ord och falska lyckönskningar om livets framtid och allt som hör till, små löften om att ni måste ses innan då och då. Båda vet så väl att det aldrig kommer att bli av men det är klart att det vore väl trevligt.

Är det inte sjukt att en gång satt du med den människan och grät en sen natt på en trappa och sa precis vad du kände, allt var fan inte alls bra men det spelade ingen roll för det var ingen intern tävling om vem som hade det bäst. Ni låg och skrattade åt tråkiga skämt ingen annan förstod och satt uppe nätterna i ända och åt mackor med bara smör. Den närmsta framtiden skulle bli er tillsammans och det var alltid så självklart. Allting visste ni om varandra och varenda liten tanke och känsla delade ni även om det inte var något speciellt. Ni använde samma nagellack och sov bredvid varandra när det kändes ensamt att sova själva.

Idag hälsar ni artigt och vänder er inte ens om när ni går åt olika håll. Allting ni delade är bortglömda saker som ni idag funderar på ibland, ler lite åt och sedan tänker att det kanske var lika bra.. Att det var då och inte nu. Fast det är ändå lite synd..