IDA

Jag blir arg på dig och dig och dig och dig och dig.
Du säger att du inte har valt men du valde för längesen och jag vet att du inte skulle tveka en sekund om vi stod där och det är inte ens någonting jag sörjer över längre. Tiden har gjort oss äldre och klokare och någonstans där emellan tror jag att vägen delade sig och du valde den ena och jag tog den andra av bara farten. Älskling gråt inte för jag gör det inte, bara ibland när jag saknar med saknad är aldrig bra i längden. Saknad tär på en, saknad får en att älta och ångra och man kan ändå aldrig göra någonting åt den.
Jag säger inte att jag vill glömma därför att bli bortglömd är den värsta känslan jag vet. För det är egentligen precis det vi gör, lever i verkligheten mer än någonsin.

Och verkligheten är hård och kall och annorlunda, men den är också bevisligen nyttig och får mig att märka att gammalt alltid inte är bestående, även om det fortfarande är svårt att släppa.
Ord är lätta att säga men mycket svårare att mena. Jag vill alltid mena någonting, annars blir allting så falskt och fel. Nej falskt kanske var fel ord, därför att så är det inte. Men det blir på något vis främmande och når inte riktigt ända in..