,
Det är svårt att bryta mönster, att göra och tänka tvärt emot när man egentligen bara vill göra som vanligt fast ändå inte, men kanske om..
Det som är som vanligt är tryggt och drömma om gamla saker är också tryggt i sig. Man behöver inte utmana sig själv och råka ut för något plötsligt oväntat som både kan vara läskigt och djupt vatten.
Och så ligger vi där och lovar oss själv att imorgon ska jag börja äta grönsaker och komma i tid till bussen men idag så vill jag äta saltlakrits och skolka för jag orkar faktiskt inte, inte just nu när det är som det är.
Så fortsätter vi att förlåta och ta tillbaka, vi fortsätter att lyssna och svara snällt på saker vi egentligen borde skrika högt och ifrågasättande åt, men för den här gången då, jag orkar ändå inte bråka, inte just nu när det är såhär.
Vi ser inte vackra människor på dansgolvet och vill inte ens se in i nya ögon, vad hjälper det? Vi ringer dyrare samtal än våra hjärtan har råd med om nätterna och tror att allting kommer lösa sig. Men här ligger vi ändå ikväll igen och tänker tillbaka och vill inget hellre än att ha det som det var förut. Jo för visst var det bra, det var underbart och omtumlande och vi har ingen aning om varför det blev som det blev, det måste ha varit ett rent och skärt misstag som en dag i framtiden säkert kommer att rättas till, eller hur? Bara vi drömmer lite mer och lever kvar lite längre så kanske det blir som förr tillslut?
Och vi vill så gärna härifrån men med vem ska vi flytta? Inte med oss själva för det går inte, det är lite för läskigt och stort och nej, vi kommer sakna att få höra vad vi har gjort under helgerna av andra människor på Ica. Det är ju skönt att någon i alla fall håller ordning på oss, vem skulle annars göra det?
Så försöker vi övertala oss själva än en gång att snart så ska det här vara över och snart kommer det bli nytt och bättre, snart ska vi vi ta steget och jävlar vilka långa nya steg det kommer bli och hela vi kommer bli nya och allt annat kommer att vara glömt.
Varför ska det vara så svårt att bara hoppa över kanten och landa på osedd mark undrar vi när vi ligger på en söndersminkad kudde för oss själva och egentligen inte vill något hellre?
