IDA

Människor har så svårt för att skala av sig själva.

Dolda bakom färger och mönster av alla slag, bakom mascara och solarium och högklackade skor. Bakom olika nyanser i håret, bakom tighta jeans eller pösiga tröjor. Dolda bakom allt man kan tänka sig, vandrar människor varje dag och tror att ingen ser igenom dem, att de är sig själva och att de trivs.
Å andra sidan hör allt det också till kreativitet, viljan att förändra och byta mönster, att bryta mot oskrivna regler om hur man ska se ut och inte se ut.

Människor byter ut sanning mot lögner, byter ut åsikter mot sådant de egentligen inte tycker, säger saker för att verka intressanta, för att hoppas att andra personer ska fortsätta tycka om dem. De slutar att vara sig själva, försöker att leva upp till vad som i deras ögon är ideal. Säger sådana saker som sedan får dem att undra om det verkligen kom inifrån dem själva, gör saker som får dem att senare undra om de befann sig i tillfällig sinnesförvirring, om någon förhäxade dem och bytte plats på dem för några sekunder.

Människor tror att allt blir bättre om de inte gråter fast de vill, om de pladdrar obetydligt fast de egentligen vill vara tysta. Människor är rädda för att sitta själva på ett café därför att ingen vill verka ensam. Ingen vill umgås med ensamma människor, ingen vågar någonsin gå fram till någon som sitter själv och stirrar ut i luften eller ner i en tidning, ensam.
Människor vill vara som personer som i deras ögon är perfekta, som har allt.

Men har någon någonsin allt?