IDA

Jag har i och för sig alltid haft ett fönster. Faktum är att det är ganska fint också. Och stort. Det är en liten glipa i det och om man känner efter noga så kommer det in frisk luft i små mängder.
Men det är mest på senare år som jag har börjat utnyttja det.

När det inte går att sova, under de nätter när tankarna åker bergochdalbana och lugnet inte infinner sig i kroppen, så har det hänt ett flertal gånger att jag har lagt mig upp och ner i sängen med vänstra armbågen lutandes mot kudden och huvudet lätt stött mot fönsterkarmen.
Ja, för man ser inte riktigt ut om man ligger åt rätt håll, och det tycker jag också på något vis är lite av charmen med det hela.

Jag kan erkänna att det inte händer mycket där utanför. Det man ser är en orensad trädgård, och under höst och vintertid så blir man mest deprimerad för att alla vackra blommor som växer där vilda och färgglada om somrarna är döda och vissna. Så att om man ska iaktta marken och det runt omkring, så är det inte många historier som berättas där ute.

Men det som får mig att aldrig vilja somna, som får mig att ligga vaken hela nätterna och som jag inte kan se nog av, är alla stjärnor. När det inte är moln, så lyser månen rakt och starkt in i fönstret, och alla stjärnor runt om lyser med nästan lika full kraft. Jag vet inte varför de är så faschinerande, kanske för att man vet så lite om himlen och rymden och vad som händer där.

Idag har jag dock ingen lust att lägga mig åt fel håll. Det kan erkännas att jag gör det just nu, men jag ska strax vända mig för att somna som jag oftast gör.
Idag slår regndroppar mot fönstret och fönsterbrädan, och det låter som att varje droppe vill påminna mig om att det är oändligt långt kvar till vår och ljus och stjärnklar himmel.

Det som är synd är att min persienn inte riktigt fungerar.