IDA

Just nu tror jag att jag sitter med nakna ben i kors i ett stort ljust fönster i en gammal lägenhet med vita träväggar någonstans där ingen riktigt kan knacka på. Jag dricker kaffe ur små blommiga koppar och lyssnar på Melissa Horn. Jag skriver tidningsartiklar med fjäderpenna på pappersargument och bokstäverna blir precis så där snirkliga och lagom svarta som dom ska bli. Det mörknar, men jag sitter fortfarande där. Det ljusnar, solen går upp och jag sitter fortfarande där. Musiken har spelats om och om igen och för varje gång den upprepas förstår jag texterna mer och mer, och de tillsammans med allt som händer utanför fönstret och innanför min panna skrivs tankfullt ner på pappret.

Ingen behöver säga något, jag behöver inte säga något, inga bortförklaringar om att jag är blyg, eller att jag är trött. Tankarna resonerar med sig själva och de behöver ingen hjälp från någon utifrån. Tillsammans med de blommiga gardinerna så fladdrar mitt hår lite, för fönstret står på glänt och släpper in vårdoften. Eller är det sensommardoft? Jag kan inte riktigt avgöra det.

Det enda som går att avgöra är att just där skulle jag kunna sitta 365 dagar om året, låta månen och solen agera lampa, låta alla människor nere längs gatorna agera statister och skapa historier, och bara låta mig iakkta dem. Och ibland le förnöjt åt min alldeles egna plats innanför fönstret, och deras där utanför.