IDA

Jag väntade alltid med förtjusning på dina brev.
Jag älskade att överraskas av dina kuvert som inget var det andra likt. De hade alla sin historia om dess resa ända ner i min brevlåda och fantasin flög lätt iväg när jag granskade dem. Jag anade alltid dina sinnesstämningar redan innan jag öppnade dina historier.
Nå, det var trotsallt inte så svårt att förstå ju fler av dem jag fick. Vitt var vitt, svart var svart, lila var lila. Du hade alltid varit rak med vad du kände, även om det tog ett tag för mig att lista ut på vilket sätt du visade det.

Du formade inte bokstäverna på det sättet jag föreställde mig dig. Du var en aning svår, inte omöjlig, men absolut svår och.. Djup, snirklig, svår att komma nära. Det var annat med dina bokstäver, de var raka och bestämda och dolde inte mycket för omvärlden.

Jag var alltid förlorad i flera timmar när du hade skrivit till mig. Jag läste det du skrivit om och om igen, tyckte mig höra dina raspiga röst i mitt huvud och inbillade mig att jag kände en svag doft av din parfym. Dock var jag inte alldeles galen när det gällde parfymen fick jag senare reda på. När du skrev att du varje gång innan du slickade igen kuvertet omsorgsfullt sprutade ett moln av din doft över pappret, fick jag tårar i ögonen. Jag började efter en tid samla breven under mina kuddar i sängen. Det kändes på något sätt som att du låg där då.

Jag skrev tillbaka, visst gjorde jag. Men det blev mest tomma ord på ett papper. Jag visste inte hur jag skulle uttrycka mig, hade ingen aning om hur jag någonsin skulle lyckas skapa en värld i tunna brev såsom bara du kunde.

Men jag skrev. Jag skrev att dina ord låg under mitt huvud varje natt..

~ I can sleep forever these days, cause in my dreams I see you again